 |
| om mig
|
|
|
 |
|
 |
| senaste blogginlägget |
Länge sedan som
jag var aktiv på denna sidan. Jag erkänner direkt, har inte varit aktiv på någon av de andra sidorna heller så ingen ide att hävda diskriminering.
Det har hänt en del sen sist, byt jobb (joddå, trots eller kanske just på grund av åldern så gick det, men det är inte det som ska avhandlas) och lite annat såsom husrenovering=pensionsförsäkring, ett aktivare politiskt ställningstagande och så livet.
Just livet har tagit den mesta tiden i ett dryggt halvår och är inte helt avklarat ännu. Alltså inte livet, ska inte lägga handskarna på hyllan eller sätta tofflorna, nej, nej - så lätt blir man inte av med mig!
Det kom ett kuvert med en uppmaning och ett litet "gör-det-själv" kit i november i fjol. Jag ögnade igenom och tyckte att det inte var något jag skulle hålla på med när julen närmade sig, åtminstone advent, så kuvert med innehåll hamnade ovanpå badrumsskåpet.
Där låg det, julen klarades av, nyår likaså och dvalmånaden januari likaså sen började något gnaga men avfärdades lätt med att i morgon är det bättre förutsättning så inte idag. Så gick hela februari (som inte är så mycket på tal om tid) och halva mars, men sen blev det av, jag tog ett prov på mig själv, postade och så föll det bort igen.
I slutet av mars var jag på utbildning i Tokholm och på torsdagen vid lunchen kollade jag mobilen. Det lyste ilsket om att jag hade ett meddelande på 1177 så jag loggade in och fick en kalldusch - som ett resultat var jag kallad till underökning redan dagen efter.
Där blev det kämpigt, lindrigt sagt, pokerface på och försöka reda ut sista passet på kursen, väntan på tåget som skulle föra mig söderut var oändligt och jag stod på perrongen med massor av tankar och lite fuktiga ögon som kunde förväxlas med en bister vind och lite vinter.
Resan ner har jag inte mycket koll på, gick in ett ett vakuummode och det var en befrielse att komma hem.
Fredag och undersökning - "Det finns en tumör ca 8 cm upp i ändtarmen, den är liten, har tagit biopsi och skickar för prov!"
Luckan under fötterna drogs undan och tankar for omkring kors och tvärs - försökte ta in och verkligen lyssna på att det kan vara godartat, gick sådär.
Resultatet kom, den var elak, samtidigt skulle jag kanske tacka min lyckliga stjärna att jag inte testat mig när kuveret kom i november "den hade kanske inte gett blod i avföringen, så ingen hade reagerat...."
För en gångs skull var det bra att skjuta upp till "morgondagen"......
Den 25 april låg jag på operationsbordet och jag framför mitt beröm till svensk sjukvård, det agerades snabbt och effektivt, vilket jag är oehört tacksam för. En operation med titthål och robott som gav mig märkliga bilder i huvudet, det utan att vara sövd eller påverkad. Jag såg en liten bandgående maskin skickades in under huden och kravlade omkring med en ledning ut och så stod kirurgerna och sköte den med fjärrkontroll. Så var det givetvis inte, men i mitt huvud.... När jag vaknade upp andra gången på uppvaket, vill åter helst glömma bort första för det var åter en Mats med förskräcklig attityd till uppvakspersonalen och jag minns varje ord...... Lik förbaskat säger jag dem, men personalen svarade även denna gång "vi är vana, hört och sett det mesta..."
Hursom, träffad av en hagesvärm i magen men kände mig piggare än vad jag såg ut, så ganska snart var jag i korridoren och vallade runt min stomipåsen och droppstativ. Envis att få komma hem till helgen då Anne-Lie skulle fylla år så var målet solklart, allt som förväntades av mig skulle vara klart på torsdagskvällen så jag kunde skrivas ut under fredagen, så blev det, men natten till onsdagen grät jag och förstod inte varför jag hade så ont i höfterna. Opererande läkare tittade på mig och efter att gnällt lite på mig "varför bad du inte om smärtstillande?" så frågade han om jag kom ihåg hur jag placerades före operationen, nja, "Så låg du fastspänd i nästan 7 timmar!" Med ens blev det klart varför jag hade ont. Om jag kom ihåg? Mitt huvud är som det är och här kommer en märklig associaton till - när de kopplade in sig och skulle ge mig lugnande så kände jag mig som en dödsdömd som skulle få sista injektionen, helt fastspänd och fördragna skynke runt omkring....
Jag blev aldrig vän med stomin, fantastisk uppfinnig som gör att man kan fortstätta leva livet med få inskränkningar, men i mitt huvud så blev det som vanligt - DEN HÖRS! DEN LUKTAR! DEN SYNS! och jag drog mig alltmer undan. Var det så att något missöde med läckage uppstod så var det en bekräftelse på mina farhågor och jag tog ytterligare ett steg tillbaka.
MEN - innan cirkusen drog igång hade vi bestämt och bokat en vecka i fjällen och en vecka i fjällen blev det! Vid tillfälle så glömde jag bort stomipåsens faktum och det var befriande, men alldeles för få tillfälle.
Viktigast är att beskedet om att operationen lyckats och att jag var fri från cancern kom ganska tidigt och det kändes fantastiskt. Jag tror att just det faktum att jag visste att stomin var en tillfällig lösning bakband mig att se den som ett hjälpmedel och den blev ett stjälpmedel, tyvärr.
Sen gick det månader och jag "jagade" sjukvården för jag ville bli av med påsen och kunna bli helt arbetsför igen, jo, det har varit en arbetslättnad då det av flera orsaker är olämpligt att vara klientnära i mitt jobb så jag har tillbringat några månader med att vara Nån Annan, sysslor har det inte varit brist på.
Mitt jagande har gått sådär, den duktige kirurgen, inte bara på fjärrstyrd robott förklarade att jag hade ju själv uttryckt gur snabbt det gick från konstaterande till operation och hur tacksam jag var för det, "Nu är det andra som behöver snabba agerande, med dig är det inte akut..." Bara att böja sig!
Nu sitter jag här, utan stomipåse, lite komplikationer som kan till del beskrivas som att minsta barnbarnet har kommit lite längre i sin pott träning.
Jag vill än en gång höja svensk sjukvård - endast två tillfälle som kan likställas med två personer som kanske borde söka annat jobb har jag något negativt att förmedla om, allt annat har varit utomordentligt planerat och genomfört med en mänsklighet som får mig att tro på just mänskligheten. De två? Ja, en provtagare som trots min envishet om att visa leg och be honom logga in och se att jag var kallad via 1177 och därför inte hade någon skriftlig kallelse att visa upp, bad mig att sitta ner och vänta så skulle de se om de fick tid över. Blev inte bättre när provet skulle tas och jag la fram vänster arme - "Jag brukar ta i höger!" Okej men jag är "snål" i höger så det kanske inte går, brukar bli stucken i vänster, men utan respons.... Efter tredje misslyckandet så blev det vänster och blodet flöddade! När jag reste mig för att gå till nästa undersökning höjde jag rösten och sökte blicken "Du har kanske lärt dig något idag, hoppas jag!" Sen gick jag. Den andra var en nattare som sparkade upp dörren vid 03-tiden och klampade in i tofflor med korridorren fulla ljusstyrka in i salen. Förutom ljus så kom det även en hel del ångest från andra salar med patienter som inte haft samma tur sam jag. Resultat? Inte lätt att somna om.....
Kan inte nog påtalas - det har varit en resa med mycket mänsklighet och fantastisk sjukvård och sjukvårdspersonal och Du,
ignorera inte kuvertet!
|
|
6 Oktober 2023
| Länk
| Tid
| 0 kommentar
|
 |
|
|
