Dagarna går med flyter liksom samman. Allt är grått just nu. Allt som jag sett framemot har slitits ifrån mig. Paniken kommer krypandes inombords titt som tätt. Jag försöker vara stark för jag vet att jag är det. Men denna gången är det svårt. Det är svårt att vara stark när man känner sig som ett gråtande litet barn. 
 

Jag vet ingenting längre.

Du var där hela tiden. När jag packade upp min första lägenhet. Du var den första personen som klev in genom dörren. Sen var allt bara så självklart. Det gör så ont att titta tillbaka på den här hösten. För allt jag ser är dig. Hur glad du gjorde mig, bara av att veta att du fanns där. Att vi båda satsade. Att vi utmanades, och växte av varandra. Hur vi bara flätades samman på det mest naturliga sättet.

Och nu. Nu är vi främlingar igen. Och jag vet inte ens vad du tänker längre. Kanske hatar du mig för att jag klippte de sista banden. Kanske stänger du alla känslor inne. Vad vet jag. Jag vet bara hur det värker i mitt hjärta. Hur tungt det är att andas emellanåt. Och hur saltet av mina oändliga tårar smakar.

Snälla Gud ge mig ett tecken. Ge mig något ljus i det här tunga mörkret. För jag orkar inte ha såhär ont mer.