Just nu är det väldigt tungt för mig. Väldigt, väldigt tungt.
Måndagen den 4 maj som var nu, så var jag tvungen att säga farväl till min lilla vovve Tindra, och låta henne somna in. Hon hade varit sjuk ett tag, och eftersom hon var så gammal skulle hon troligtvis inte överleva någon behandling, så jag fattade beslutet att låta henne somna in. Det var oerhört smärtsamt och sorgligt, men det var det bästa och det skonsammaste för henne. Hon blev 14 år och en månad, vilket är ganska gammalt för en hund ändå. Jag är så tacksam för alla år vi fick tillsammans. Men hon fattas mig. Saknaden är så stor, och så djup.
Tindra kom till mig i november 2014, när hon var två och ett halvt år. Hon var en Chihuahua-blandras och var en omplaceringshund. Jag hade en vän då som hjälpte till att omplacera djur, och hon frågade mig om jag ville ta över Tindra. Tindra hade inte haft det bra i sina tidigare hem, hon hade blivit vanvårdad, och behövde komma till ett bättre hem. Jag kände att jag absolut kunde ge henne det.
Min hund som jag hade innan henne, som hette Kiara, fick cancer och gick bort i början av 2014. Jag fick låta henne somna in. Sorgen efter henne var svår, så när jag fick förfrågan om att ta mig an en ny hund så kände jag direkt att det var något jag ville. Särskilt när det handlade om en hund som inte hade blivit bra behandlad och behövde komma till ett bättre hem. Så den 15 november 2014 kom lilla Tindra hem till mig, hem för att stanna.
Och hon var i illa skick när hon kom. Hon var kraftigt underviktig, man kunde se revbenen på henne. Hon hade jättelånga klor, så hon hade svårt att gå. Och hon var väldigt rädd och nervös. När man såg henne i ögonen, var det som att det inte fanns nåt liv i henne. Det var väldigt omskakande. Så jag kände att detta måste vi åtgärda så fort som möjligt.
Det mest akuta var att få hennes klor klippta, och att få upp henne i vikt. Så jag tog henne till en veterinär för att få hennes klor nerklippta, och för att få rådgivning i allt det övriga. Jag började försöka få henne att gå upp i vikt, genom att köpa rätt foder för henne. Hon hade svårt att äta, så jag matade henne för hand. Efter att ha kämpat lite med det, så började hon äntligen äta ordentligt. Det gick ganska snabbt då att få upp vikten på henne, och efter bara två månader hade hon helt växt ur den selen hon hade när jag fick henne. Så när det hade gått några månader, så var hon uppe i sin normalvikt. Det kändes jätteskönt.
I takt med att tiden gick, så började jag se en helt ny hund växa fram. Hennes nervositet försvann, hon åt som hon skulle, hon blev jättesocial, hon var busig med glimten i ögat, och var nyfiken på allt och alla. Hon blev till en väldigt glad, hälsosam och social hund, och det var så underbart att se. Det enda hon behövde var omvårdnad, omtanke, uppmärksamhet och kärlek. För mig var det inte svårt att ge henne det, det kommer naturligt för mig. Jag är en sådan person, därför visste jag att jag kunde ge henne exakt det hon behövde. Och det gjorde jag också. Hon utvecklades till en sån glad, charmig och underbar hund. Och alla som träffade Tindra tyckte så mycket om henne, alla älskade Tindra. Hon var oemotståndlig.
Under åren som har gått så har vårt liv tillsammans varit så givande. Hon blev min bästa vän och livspartner, vi upplevde många äventyr tillsammans, och vi delade så mycket glädje och kärlek. Hon ville alltid vara intill mig, och hon älskade att ligga under täcket där det var varmt och skönt. Hon var alltid med mig, och under alla år jag hade henne så kan jag räkna de dagar jag var ifrån henne på en hand. Hon förtjänade att få allt, och jag gjorde mitt bästa för att ge henne det. Att hon blev så gammal som 14 år, visar på att hon har levt ett väldigt bra liv där jag har tagit hand om henne på bästa sätt. Hon har alltid varit min högsta prioritet.
Men oron för henne har ju alltid funnits där också. Oron för att åren gick, hon blev äldre, och att man en dag skulle behöva säga farväl. För varje år som gick så blev oron och ångesten starkare och starkare. De senaste två åren som har gått, så märkte jag på henne att nu är hon verkligen gammal. Hon blev gråhårig i pälsen, hon blev långsammare och segare, hon fick sämre hörsel och sämre syn. Hon åldrades, och åldrades snabbt, som hundar gör.
Sedan årsskiftet detta året, så märkte jag en snabb nedgång med henne. Det var i mars/april nu som jag verkligen såg på henne, att nu mår hon inte bra. Så i slutet på april så gick jag till en veterinär för en koll. Och veterinären sa att hon hade en hel del hälsoproblem, mest på grund av hög ålder. Tänderna var ett stort problem, och hennes värden var inte så bra. Hon behövde en operation. Men veterinären sa också att på grund av hennes höga ålder så fanns risken att hon kunde drabbas av svåra komplikationer efteråt, och att hon kanske inte ens skulle överleva en operation. Att sövas ner med narkos är alltid en risk, särskilt vid hög ålder med dåliga värden. Hon var ju ändå 14 år. Så jag var tvungen att fatta ett beslut.
Och beslutet blev att det var skonsammare för henne att låta henne somna in istället. Även om det var ofattbart svårt för mig att fatta det beslutet, och tog mig väldigt hårt, så var det det bästa för henne. Man måste alltid sätta djurets bästa framför sitt eget bästa. Alltid.
Så den 4 maj nu, åkte jag in till veterinären med henne. Jag hade en vän med mig som körde mig dit, och som var med som tröst och stöd till mig. Och när Tindra somnade in för gott, var hon i mina armar. Jag pratade med henne och strök henne över pälsen hela tiden. Tills sista andetaget. Och gud så svårt det var, och jag bröt ihop och grät floder. Jag grät så jag skakade i kroppen. Sedan klappade jag henne en sista gång, och så åkte jag hem. Till ett mycket tomt hem, utan henne.
Jag har valt att få henne kremerad, och få hem hennes aska. Precis som med min förra hund Kiara, jag har hennes aska hemma också. Snart kommer Tindra att befinna sig bredvid henne. Jag skulle aldrig bara kunna kasta bort henne, det finns inte. Utan Tindra ska vara hemma hos mig, i en urna i mitt skåp, bredvid Kiara. Det är den bästa platsen.
Alla som förlorat älskade husdjur, vet hur svårt och smärtsamt det är. Det är något av det svåraste man kan gå igenom. Tack och lov så har jag så många fina människor omkring mig nu i denna svåra tid. Så många som stöttar mig, tröstar mig, och erbjuder sig att hjälpa mig med vad jag än behöver. Människor som bryr sig genuint, och som visar det också. På så många olika sätt. Jag är inte ensam i detta, jag har ett stort stödnät av bra, fina, omtänksamma och kärleksfulla människor runt omkring mig, och jag är så tacksam och glad för det. Vad skulle jag göra utan dem?
Tiden framåt kommer att bli jobbig, naturligtvis. Men jag kommer ta den tiden det tar att sörja, att återhämta mig, att bearbeta, och att försöka vänja mig vid livet utan Tindra. Vänja mig vid livet som ensam. Det blir tufft i början, men det kommer att bli lättare så småningom. Det kommer också att bli lättare sen att kunna åka iväg till olika ställen när jag vill eftersom jag inte är så låst hemma, som man är när man har hund. Jag kan åka vart jag vill och vara borta hur länge jag vill. Det är ju fördelen, om man ska se nåt positivt med det. Fast jag hade ju naturligtvis hellre kunnat ha kvar henne. Men vi kan ju inte behålla våra husdjur hur länge vi vill, förr eller senare blir det ett farväl. That is the deal we make to have them in our lives.
Men jag kommer nog inte skaffa mig någon ny hund, det har jag bestämt. Det är något jag känner att jag inte har ork till, för jag orkar inte gå igenom detta en gång till. Jag har behövt säga farväl till ett antal hundar nu, Tindra var min fjärde hund. Så jag har gjort detta några gånger innan. Och jag orkar inte göra det igen. Det sliter något oerhört på en varje gång man måste säga farväl till ett älskat husdjur, och det får räcka nu känner jag. Tindra fick bli den sista.
Tindra has now crossed over the Rainbow Bridge into animal heaven. My heart may be broken, but she is now happy and free. And she will forever be my joy, my sunshine, my heart, and my love. And one day, we will meet again. Love you forever, Tindra darling.
Det var allt jag hade att skriva just nu. Jag behöver mycket vila och återhämtning den närmaste tiden nu, så jag vet inte exakt när jag kommer att orka skriva igen. Jag hoppas ni förstår om det tar lite tid. Jag behöver fokusera på mig själv nu ett tag. Och gärna umgås med familj och nära vänner som kan ge mig stöd och tröst, och lite uppmuntran.
Kommer lägga in lite bilder på Tindra här nedan, ett urval av fina bilder på henne genom åren. Det är mitt sätt att hylla henne.
Kram på er, och ta hand om er så länge!
Tindra, första dagen hos mig - 2014
Tindra, vi ute på promenad - 2015
Tindra under täcket - 2017
Tindra ligger på min arm - 2018
Tindra i min säng - 2019
Tindra på min soffa - 2020
Tindra i min säng - 2021
Tindra i min säng - 2023
Tindra på sin favoritkudde - 2025
Tindra ligger i min varma gosetröja - vintern 2026
Nu känns det som att våren äntligen är här. Tror inte det kommer bli något bakslag i vädret, man kan ju hoppas i alla fall. Jag håller på att städa och förbereda lite, för min storasyster Maria från Värmland kommer snart och hälsar på och ska sova över. Det var omkring ett år sen vi träffades nu, så det är verkligen på tiden. Det ska bli så kul och så mysigt.
Jag tänkte att jag nu ska skriva lite om nåt jag inte skrivit så mycket om innan. Jag vill berätta lite om mitt arbetsliv innan jag blev sjukskriven. Jag blev ju långtidssjukskriven år 2004, när jag var 25 år, men innan dess hade jag faktiskt ett ganska aktivt arbetsliv. Det är det nog många som inte vet om. Så jag vill berätta om det och hur det blev så att jag till slut var tvungen att sjukskrivas. Detta kommer att bli ett väldigt långt inlägg, och det tog mig ett par veckor att skriva. Jag brukar alltid skriva blogginläggen i ett Word-dokument först, så jag kan spara det och skriva på det när jag känner för och orkar. Sedan när jag är klar, så lägger jag in det jag har skrivit i bloggen här. Det brukar bli långa inlägg, så det är ju inte ovanligt. Häng gärna med hela vägen, om ni vill och orkar. Jag ska börja från min skolgång, så att det verkligen blir från början.
Jag gick lågstadiet och mellanstadiet i vanlig kommunal skola, och i olika skolor, för vi flyttade runt mycket när jag var barn. Klass ett och två gick jag i Borås, där vi bodde efter att ha flyttat dit från Göteborg när jag var i 4-5 års åldern.
När vi bodde i Borås var min mamma gift med en man, som var djävulen själv. Han var en riktig psykopat, och sadist, drogmissbrukare och kriminell. Innan mamma gifte sig med honom, var han ett som ett lamm. Så snäll, så snäll, mot både mig och mamma. Efter deras giftemål, då han hade henne fast, blev han sitt riktiga jag. Ett monster. Han utsatte min mamma för misshandel och övergrepp för jämnan. Och han utsatte mig också för misshandel, för vad man bara kan kalla för ren tortyr, och övergrepp. Grova övergrepp. Psykisk och fysisk terror, och han utsatte mig även för sexuella övergrepp. När jag var mellan 5 och 7 år. Allt skedde bakom stängda dörrar, där ingen annan kunde se. Utåt sett var han så trevlig, så trevlig. Vi visste bättre. Livet var ett helvete, där ren överlevnad rådde. Våra liv stod på spel varje dag, och varje steg man tog, varje ord man sa, varje andetag, vägde i en vågskål, där döden kunde komma när som helst. Det var min och mammas vardag.
Till slut tog hon sig ur den relationen med honom. Men till ett pris. Priset var att trots vår ”frihet”, var vi hela tiden ändå under hot, och fick kolla oss om över axeln varje stund, varje dag. Vi levde fortfarande i ett ”fängelse av rädsla”, trots att han inte bodde med oss längre. Eftervåld kallas det. Och både jag och mamma hade blivit traumatiserade på hög nivå, men jag tror inte någon av oss förstod det. Jag skulle komma att förstå det först långt senare i mitt liv.
Mamma träffade sen en annan man, som var snäll, men också alkoholist. Men det tog slut det med efter ett kort tag, och efter det träffade hon ytterligare en man. En bra man, äntligen. Vi flyttade till honom där han bodde i Frölunda i Göteborg, och han blev sedan min och mina syskons riktiga pappa. De gifte sig sedan några år senare. Men hotet från psykopaten kvarstod, och skulle fortsätta göra det. Men vi försökte skydda oss genom att leva med skyddad adress och personuppgifter, under många år framöver. Tyvärr behövdes det i det läget.
I Frölunda började jag i skolan, och gick tredje klass där. Sedan köpte mamma och vår nya pappa ett hus i Nol, i Ale kommun, och vi flyttade dit. Där började jag skolan i fjärde klass, och gick där hela mellanstadiet.
Men högstadiet och gymnasiet gick jag i en Waldorfskola, som är en friskola. Jag blev nämligen mobbad när jag gick i mellanstadiet, när vi bodde i Nol, så mamma fixade så jag kunde byta skola, till en Waldorfskola i Göteborg. Där började jag i sjunde klass, och gick sedan där tills jag tog studenten. Där trivdes jag väldigt bra, och jag blev inte mobbad av någon, utan fick många bra vänner, vänner jag fortfarande har än idag. Att hamna i Waldorfskolan var det bästa som kunde hända mig, och jag är så glad att jag kunde gå resten av min skoltid där. Jag skrev ett inlägg i bloggen för några år sedan om just min skolgång i Waldorfskolan, om någon är intresserad av att läsa det. Kan länka till det inlägget här.
Under tiden jag gick i gymnasiet, så flyttade jag från Nol och hem till min mormor och morfar i Göteborg. Huset vi hade i Nol såldes, och därför valde jag att flytta till dem, för att försöka undvika allt kaos som rådde då. Efter att jag hade tagit studenten -98, så ville jag inte studera vidare utan jag ville börja jobba direkt. Jag gick ut gymnasiet med medelbetyg, jag hade fått högre betyg om jag inte haft så hög frånvaro. Och min höga frånvaro var på grund av att jag mådde så jävla dåligt. Jag var väldigt skoltrött och jag mådde inte bra psykiskt eller känslomässigt, så när jag gick ur skolan så kände jag inte att jag skulle kunna orka fokusera på ytterligare studier just då. Min biologiska pappa gick bort innan jag tog studenten också, och det tog hårt på mig. Dessutom var det totalt kaos på hemmafronten.
Mamma hade skiljt sig med han som var min snälla styvpappa, och träffat en annan man. En man som (återigen) var alkoholist, som var våldsam, och som misshandlade henne ofta. Hon hade ett riktigt allvarligt drog-och alkoholmissbruk vid det laget, även han, och hon blev slagen nästan varje dag. Vid ett tillfälle blev hon misshandlad så illa av den mannen, så hon nästan miste livet. Oron för henne var konstant, och oron för mina yngre syskon som ofta var tvungna att vistas därute. Och jag försökte bara överleva på det lättaste sättet möjligt. Därför var det enklare för mig att efter studenten gå direkt ut i arbetslivet, så som jag såg det. Jag försökte göra mitt bästa för att fokusera på det, även om det var väldigt svårt. Jag hanterade det genom att tränga undan allt, dissociera, och sätta på mig en ”glad mask” och låtsas må bra, trots att jag mådde skitdåligt. Vad annars skulle jag göra?
Under min tonårstid blev jag väldigt intresserad av skönhet och kosmetik, och mitt mål var att kunna utbilda mig till make-up artist så småningom, och kunna ha det som yrke. Det var min dröm då. Så mitt första jobb efter studenten var i en kosmetikabutik som låg på Avenyn i Göteborg. Där lärde jag mig grunderna i att lägga make-up, och även att sälja smink och skönhetsprodukter. Och då väcktes även mitt intresse för själva försäljaryrket. Det var kul att stå i butik och sälja produkter, ha kundkontakt och hela den sociala biten det innefattade. Jag hade väldigt hög social kompetens, såväl som att jag lärde mig snabbt om kosmetika och att lägga make-up på kunder, och jag tyckte det var jätteroligt. Jag hjälpte till att assistera på make-up kurser som butiken höll för kunder, så även det lärde jag mig väl. Så där var jag ett tag, men jag var inte anställd utan hoppade in till och från vid behov, fast det var ganska ofta jag jobbade ändå.
Men jag kände att jag ville ha mer utbildning just inom försäljaryrket, så jag bestämde mig att gå en kortare butikssäljarutbildning. Det var på våren år 2000, och det var en utbildning på fyra veckor på Handelsakademin i Göteborg. Det var väldigt kul och jag lärde mig mycket där.
Under sommaren sen så hoppade jag på en jobbmöjlighet jag fick, att stå vid ett stånd och sälja jordgubbar. Jag stod utanför ett litet köpcentrum, och sålde jordgubbar där under några veckor. Jag jobbade då svart, och tjänade en bra slant på det. Även om det var ett oerhört påfrestande jobb, och inte helt lätt att utföra. Man stod ju helt själv hela dagarna, i gassande sol, nästan inget utrymme för lunch eller toalettbesök, och det var fan inte lätt. Men jag tjänade ju pengar på det, så jag stod ut med det. Och såg det som en bra erfarenhet också.
Efter det, under hösten år 2000, fick jag ett kortare vikariat på några månader på skönhetskedjan Kicks i Göteborg. Där var det verkligen roligt att vara, och jag hade så kul med att både sälja produkter och att lägga make-up på kunder. När det vikariatet var slut så blev jag arbetslös igen, och jag återgick till att fortsätta söka jobb.
Sedan blev det så, att i december 2000 så dog min mamma. Jag var då 21 år. Hon dog i en trafikolycka, när hon var ute och åkte på sin moped sent på kvällen, och blev påkörd bakifrån av en lastbil i full fart. Hon dog ögonblickligen. Men både hon och hennes moped släpades under lastbilen, och hennes kropp slets bokstavligen i bitar, vilket var väldigt hemskt. Den lilla tröst man hade var väl att hon dog i en vanlig olycka, i stället för att ha blivit misshandlad till döds. Det hade varit värre. Hon blev bara 43 år gammal.
Och detta blev det som knäckte mig totalt. Jag tappade all ork, all lust och all vilja till att göra något överhuvudtaget. Jag gick in i en massiv depression, och blev sjukskriven under några månader. Den tiden var jättetuff för mig, särskilt som jag kände att jag inte fick något stöd eller någon förståelse från min omgivning överhuvudtaget. Jag pressades varje dag till att jag måste ”göra något”. Jag blev skambelagd och skuldbelagd över att jag mådde dåligt och att jag var sjukskriven. Jag blev kallad för lat och oduglig och värdelös, och skulle bara ”ta mig i kragen”, ut och jobba, och sluta ”sjåpa mig”. Noll empati för mig.
Jag mådde så dåligt att jag ville ta mitt liv. Jag kände verkligen att jag inte orkade existera längre överhuvudtaget. Allt trauma från mitt förflutna jag gick och bar på, plus mammas död, jag orkade verkligen inte. Men ingen empati för lilla mig. Noll empati fick jag. Den vintern då hon dog, så var det mycket svårt för mig att hålla mig kvar. När jag var ute och gick med min hund på kvällarna, var det väldigt frestande att bara lägga mig ner i en snödriva, och bara ligga där. Släppa hunden så hon kunde springa hem. Och bara ligga där i en snödriva tills jag somnade in. Det var så...väldigt...frestande. Men naturligtvis kunde jag inte göra det. Så jag kämpade vidare, med nöd och näppe.
Det enda som höll mig kvar i livet var att jag helt enkelt inte kunde lämna mina syskon. Jag kunde inte göra så mot dem, så jag valde att stanna. Även om varje andetag jag tog gjorde ont, varje steg jag tog smärtade, varje leende jag var tvungen att fejka kändes som om huden skulle brista, varje ord jag sa fastnade i halsen och nästan inte kom ut, varje dag som gick var en evighet, där jag var fast i en mardröm. Det fanns ingen väg ut. Ingen väg ut ur sorgen och smärtan.
Men till slut var jag tvungen att fortsätta gå framåt, vare sig jag ville det eller ej. Då dissocierade jag för att kunna göra det. Under hela mitt liv har jag dissocierat till och från, för att överleva allt trauma jag har gått igenom. Att dissociera är en överlevnadstaktik, där psyket tar över och kopplar bort en från sig själv. Det finns i olika grader, allt från milda grader, till väldigt svåra grader. Sker det i väldigt svår grad så kan det utvecklas till det som kallas för Dissociativ identitetsstörning (DID), tidigare kallad Multipel personlighetsstörning. Då delas ens personlighet upp i flera olika personligheter, för att skydda det riktiga jaget från svåra upplevelser och trauma. Detta kan ske för människor som till exempel upplevt riktigt grova och långvariga sexuella övergrepp i barndomen. Då kan man utveckla riktigt svåra grader av dissociation.
För mig var det inte det, utan det var den ”mildare” graden av dissociation. Jag har förstått nu att detta har varit min överlevnadstaktik under hela mitt liv, när jag upplevt trauma som varit för svårt att hantera. För dem som undrar hur det kan kännas och hur det fungerar, så går det att beskriva ungefär så här: Tänk dig att ditt medvetande kopplas bort från din kropp. Din kropp står på marken och håller i en ballong som flyger en bit ovanför, och i den ballongen finns ditt medvetande, det som är Du. Din kropp och ditt medvetande är fortfarande sammankopplade, men bara med en tunn, tunn tråd. Alla känslor du har, har du i ditt medvetande, och det finns inte närvarande i din kropp utan flyger en bit ovanför dig. Detta ”skyddar” ditt medvetande och ditt känsloliv, och gör att kroppen kan göra det den behöver göra. Den kan gå och stå, och prata och skratta, gå ut och roa sig, ha sex och relationer, äta och sova, arbeta, och allt annat en kropp behöver göra. Men du finns inte i den, du flyger en bit ovanför den. Kroppen går på autopilot och kan då göra det den måste göra. Så är det ungefär att dissociera på det sättet jag gjorde.
Efter att mamma dog, var jag helt dissocierad, och befann mig inte i min kropp. Det är inget naturligt tillstånd att vara i, det är bara för ren överlevnads skull. Men jag kunde inte ta mig ur det, jag var tvungen att fortsätta befinna mig i det tillståndet på grund av alla krav och förväntningar jag hade på mig, på grund av att omgivningen vägrade låta mig sörja ordentligt, vägrade låta mig andas, vägrade låta mig få en jävla paus, vägrade ha empati eller förståelse och tålamod med mig. Så för att kunna fortsätta, gjorde jag det jag behövde göra, i ett dissociativt tillstånd. Så jag pressade mig själv till det yttersta då, utan att förstå vilka konsekvenser det kan medföra. Det skulle jag få känna på senare.
Efter min sjukskrivning var slut, så gick jag en utbildning för att bli make-up artist. Detta var en intensivutbildning i tre delar, som jag gick år 2001. Jag kunde redan väldigt mycket, men lärde mig naturligtvis väldigt mycket mer, och fick dessutom papper på att jag hade gått en make-up artist utbildning. Min tanke var ju då att jag ville kunna jobba som en riktig make-up artist, därför var den utbildningen viktig för mig.
Eftersom jag var arbetslös så sökte jag en hel del jobb, och fick till slut ett jobb i en lågprisbutik i Angered i Göteborg, som hette Fyndakuten. Detta var i början på hösten 2001. Där fick jag fast heltidsanställning som säljare i den butiken, och jobbade där i sex månader. Sedan gick butiken i konkurs, och då blev jag arbetslös igen. Men min tid där var ett jäkla helvete, så jag blev bara glad när butiken gick i konkurs, om jag ska vara helt ärlig. Att jobba där skulle bli det svåraste jag skulle gå igenom på en arbetsplats, och det utvecklades till ett trauma som jag bar med mig i många år. Därför vill jag berätta om det lite mer i detalj.
Min chef var en engelsman som hette Kevin, som ägde butiken med sin fru. Men Kevin visade sig vara en riktig narcissist och psykopat, som levde för att göra livet till ett helvete för mig och behandlade mig väldigt illa. Utöver hans ”abuse” mot mig, blev jag också utsatt för sexuella trakasserier av manliga kunder hela tiden, och snatterier och stölder skedde varenda dag, så väktare fick komma springade till vår butik femtioleva gånger om dagen. Vissa kunder kunde bli våldsamma och kunde hota en med fysiskt våld, och ibland blev jag förföljd av vissa män, på kvällarna efter stängning när jag skulle åka hem. Världens mest dysfunktionella, sinnessjuka jävla arbetsplats man kan föreställa sig, var det.
Men jag gjorde ändå ett väldigt bra jobb som säljare, uppenbarligen, det medgav min chef motvilligt när butiken hade gått i konkurs. Enligt vad han sa, så var det tack vare allt jag sålde som höll butiken flytande de sista månaderna innan konkursen. Att han medgav det, var den största chocken jag kunde få. Därför under de sex månaderna jag jobbade där, betedde han sig som om han hatade mig, han var ett riktigt svin mot mig, vilket jag för mitt liv inte kunde fatta varför.
Jag gjorde allt han begärde av mig. Han satte mig ofta på de svåraste uppgifterna, vilket jag klarade galant. Han satte mig att sälja många exklusiva varor, vilket jag då sålde slut på allt, och drog in massa pengar till butiken på det. Jag jobbade många av de dagar då jag egentligen var ledig, för att hoppa in när det krisade. Jag jobbade till och med ibland när jag var sjuk. Jag skötte kassan bra och hanterade kunder hur bra som helst, även de svåraste kunderna. Ändå klagade och kritiserade han mig jämt, skällde ut mig för allt, och körde sjuka mindgames där han psykade mig och försökte allt för att få mig att bryta ihop. Han kunde skrika på mig, kalla mig för ”stupid fucking bimbo”, och stå och hänga över min axel när jag pratade med kunder, eller ställa sig framför mig och bara stirra argt och aggressivt på mig, på ett hotfullt sätt. Hela hans närvaro var hotfull. Han sa en sak jag skulle göra, och när jag sen gjorde det han bett mig om, så skällde han på mig och sa att han inte alls hade sagt till mig att göra så, jag gjorde helt fel och var bara ”fucking stupid”. Så varför sparkade han mig inte, om jag nu var så jävla dålig, dum och värdelös? Det kan man ju tycka att han borde gjort i så fall. Så på grund av hur illa han behandlade mig, så trodde jag verkligen att han hatade mig och att jag gjorde ett dåligt jobb, trots att jag innerst inne visste att jag gjorde ett riktigt bra jobb. Riktig jävla gaslighting och abuse utsatte han mig för. Varenda dag.
Vid jul bjöd han och hans fru på ett dyrt julbord, där han var så ”frikostig och generös.” Det var bara han och hans fru, och jag och två andra tjejer som jobbade där med på julbordet, vi fem var hela personalen i butiken. Men på julbordet så betedde han sig riktigt sliskigt och äckligt, han flörtade med mig och kommenterade mina bröst. Rakt framför sin fru. Extremt obehagligt. Nästa dag var det som vanligt på jobbet igen, där han var arg och skällde på mig, kritiserade allt jag gjorde och var abusive as hell som han brukade vara.
Jag ville desperat ta mig därifrån. Men jag behövde inkomsten och jag fick inget annat jobb just då. Jag var fast där, och visste inte hur länge jag kunde stå ut. Som tur var, gick butiken i konkurs till slut. Det var det bästa som kunde hända, och jag tackade Gud för att jag nu äntligen kom ifrån den arbetsplatsen från helvetet.
Sista dagen tillsammans då butiken hade gått i konkurs, var vi alla i personalen ute och ”firade” vår sista kväll ihop. Då erkände han till en kollega till mig att jag var den bästa säljaren han haft och att jag hade hållt butiken flytande med det jag sålt under den sista tiden innan den kursade. Butiken sjöng på sista versen redan då jag började tydligen, men det visste ju inte jag. Men att han egentligen tyckte att jag var skitbra säljare och att jag dessutom hade varit en stor tillgång för hans butik, och att han sa det till min kollega istället för till mig, det gjorde mig fan fly förbannad. För varför hade han då behandlat mig så illa som han hade gjort? När han kunde ha berömt mig för det bra jobb jag gjorde, och peppat mig och uppmuntrat mig. It didn't make any fucking sense to me. Not any fucking sense! I många år framåt var detta ett stort mysterium för mig, och nåt jag hade svårt att bearbeta – för att jag inte kunde förstå det! Inte förrän jag blev äldre och förstod vad narcissister och psykopater verkligen var, och hur de beter sig, då klickade det i mig varför. Och då kunde jag börja bearbeta det på ett annat sätt.
Så fy fan vad skönt det var att komma därifrån. Det kändes som jag hade släppts fri efter att ha suttit i fängelse. De sex månaderna jag jobbade där, kändes fan som sex långa jävla år i helvetet. Och jag skojar inte när jag säger, att jag var tvungen att börja i terapi sen bara för att bearbeta allt skit jag var med om som hände på den arbetsplatsen.
Men den bästa känslan jag bar med mig därifrån, var att min chef hade gjort allt för att knäcka mig, men han lyckades inte göra det. Jag tog mig upp efter det ändå. Jag vet inte om det var för att jag var dissocierad som det inte påverkade mig tillräckligt för att knäcka mig. Det kan ha bidragit. Eller för att jag fortfarande var så ung. Men det jag fattar idag, som jag inte fattade då, är vem han faktiskt var, en narcissist och psykopat. Och jag tror att han hade riktat in sig på just mig som ”hackkycklig”, för att jag verkade vara så ”svag, sårbar, undergiven och lättmanipulerad”. Det han inte visste, var att jag har överlevt miljoner gånger värre saker än han nånsin utsatte mig för, och även om det var überjävligt att jobba för honom, så påverkade det mig inte tillräckligt för att knäcka mig på den nivån han trodde att han kunde göra. Folk har alltid haft en förmåga att underskatta mig, vilket de fått ångra i efterhand. Det är lustigt egentligen, om det inte samtidigt är så sjukt. Men jag var bara glad över att jag kom därifrån och aldrig skulle behöva se honom igen. Vilket jag aldrig har gjort sen dess heller. Thank God for that.
Men efter detta jobb så blev jag ju arbetslös igen. Jag började då gå en kortare ”söka-jobb kurs” via arbetsförmedlingen, där man ingick i en ”klass”, och där man fick göra massa olika övningar, lära sig skriva CV, och en massa annat. Samtidigt som man aktivt skulle söka jobb då. Och detta ledde faktiskt till att jag fick möjligheten till ett nytt jobb.
År 2002 började jag jobba i en underklädesbutik som hette Miss Mary of Sweden, som skulle öppna en ny butik i Göteborg då. Miss Mary of Sweden är ett välkänt underklädesföretag, främst inom postorder, men de skulle då satsa även på att sälja i vanliga butiker också. Det var en provanställning på tre månader jag skulle ha först, och jag fick då vara med att starta upp den nya butiken ända från grunden. Och det var faktiskt jättekul. Miss Mary sålde ju lite dyrare och lyxigare underkläder för kvinnor, så butiken var lite mer exklusiv i sin framtoning.
Vilket kom med en hel del nya problem, som jag inte hade förutsett. I den butiken blev jag också sextrakasserad, av manliga kunder. Av män överhuvudtaget. Jag borde ha kunnat räkna ut det med lilltån, att det skulle bli så. Men jag var fortfarande så ung, och naiv. Det kom in en hel del män som ville köpa snygga underkläder till sina flickvänner/fruar. Vilket de absolut fick göra. Men när man frågade dem vilken storlek de trodde deras kvinnor hade så kunde de föreslå, ”du kan väl prova dem på, så får jag se hur dem ser ut på dig.” Eller ville ge en sitt nummer, och fråga om man ville ”träffas för lite mys” efter arbetstid. Vissa män kunde bara ställa sig utanför butiken, och stå och glo på en, länge, helt skamlöst. Det verkade som att många män trodde att vi tjejer som jobbade där var typ ”lyxprostituerade”, som man kunde säga vad som helst till och bete sig hur som helst mot. En gång var en man var så grov i munnen mot mig, och började ta på mig, så jag fick ringa efter väktarna. De frågade om jag ville göra en polisanmälan, men jag sa nej till det, jag orkade inte. Jag ville bara få jobba ifred. Den mannen blev i alla fall portad från butiken. Det var extremt obehagligt allt detta, och man ska fan inte behöva ha det så på sin arbetsplats.
Utöver det, så trivdes jag i den branschen och tyckte det var kul. Och i den butiken var jag i tre månader, på provanställning. Men kunde på grund av kostnadsproblem inte få möjligheten att få vidare fastanställning, så jag förblev där som en timanställd istället, som hoppade in då och då och jobbade.
Parallellt med det, så tog jag möjligheten att gå ännu en butikssäljarutbildning, denna gången på Lernia i Göteborg. Detta var då i början av år 2003. Utbildningen var på sju månader, och då ingick det även praktik i någon typ av butik. Vi var en hel klass på denna utbildningen, så varannan vecka hade vi undervisning i klassrum, och varannan vecka var det individuell praktik ute i butik. Jag fick min praktik i en bokaffär, Wettergrens bokhandel, som då fanns ute på Frölunda Torg i Göteborg. Och där trivdes jag otroligt bra. Det var en mycket bra arbetsplats att vara på, jämfört med de andra arbetsplatserna jag varit på. Och jag älskade ju böcker, har älskat att läsa böcker sedan jag var barn, så att jobba i en bokaffär passade mig som handen i handsken. Och jag hoppade fortfarande in och jobbade på Miss Mary då och då också under tiden som jag gick utbildningen.
Efter utbildningen var klar efter sju månader, och praktiken var slut, så var Wettergrens så nöjda med mig att de ville ha kvar mig som timanställd. Så jag fortsatte att vara där och jobbade vid behov, samtidigt som jag fortsatte att hoppa in på Miss Mary och jobbade där vid behov, samtidigt som jag sökte andra jobb. Så jag hade fullt upp, knappt en dag ledig. Ibland kunde jag jobba flera veckor i sträck, utan en enda dag ledig. Jag bara körde på. Vilket skulle visa sig kanske inte var så bra för mig. Men jag hade så mycket press på mig, och så mycket krav och förväntningar på mig, från alla håll och kanter, och jag kände mig så pressad och så stressad att jag inte ens tänkte tanken på att stanna upp, eller åtminstone sakta ner lite.
Men förr eller senare kommer saker och ting ikapp en, unfortunately. Och det gjorde det för mig, med besked. Jag hade tryckt undan så mycket känslor, så mycket sorg, så mycket smärta, så mycket trauma, under så lång tid...att det till slut inte kunde hålla sig inom mig längre. Det började läcka ut från mig. Först i små doser. Jag blev tröttare, mer orkeslös, tappade energi, tappade lust. Kände mig nere. Men jag fortsatte att köra på. Sedan kom det kraftigare. Jag började tappa närminnet, blev förvirrad, kunde tappa känseln i kroppen, svimmade ibland, började få svårt att tala ordentligt och sluddrade, fick ont i hjärtat, började få panikångestattacker, kunde inte andas, hade tvärpanik. För jag förstod inte vad som hände med mig. Jag höll på att totalt tappa kontrollen över hela mig. Det var så skrämmande, vad fan var det som hände? Hade ingen aning, jag hade bara totalpanik.
En dag på jobbet när jag var på Wettergrens, så kunde jag inte ens sköta kassan längre, jag glömde hur den funkade, tappade känseln i armarna, hörde inte vad kunder sa för det var som bomull i mitt huvud, och mitt huvud värkte, och mitt hjärta höll på att banka ut ur kroppen på mig. Så jag bad en kollega ta över och så sprang jag in på toaletten. Jag ringde min läkare i panik och sa att jag orkar inte längre, jag behöver nån medicin, annars kommer jag ta livet av mig. Jag behövde nån lugnande medicin, och nån anti-depressiv medicin, värktabletter, vad som helst, för jag visste inte vad jag skulle göra längre, jag orkade inte längre. Jag hade helt tappat kontrollen över mig själv och min kropp. Så min läkare sa att han skulle boka in ett besök för mig och så skulle han se om han kunde hjälpa mig med detta. Sedan bad jag honom att sjukskriva mig. Jag bad min chef om att få gå hem tidigt den dagen, för jag inte mådde bra, vilket var helt okej. Och det var sista gången jag var på det arbetet, sista gången jag arbetade på riktigt överhuvudtaget. Och drömmen att jobba som make-up artist såg jag långamt flyga iväg, och hamna ur bilden helt. För jag hade tagit slut.
Jag blev sjukskriven på heltid, för utbrändhet. Fick godkänt sjukpenning från Försäkringskassan. Detta var 2004, då jag var 25 år. Jag hade helt gått in i väggen, som man kallar det. Jag började gå till en Psykiatriker, som förklarade att jag hade blivit överväldigad, och att allt jag trängt undan så länge hade kommit upp till ytan, och exploderat helt enkelt. Som en bomb som slog ut hela mitt psyke, hela mitt nervsystem, hela min kropp. Jag fick diagnosen C-PTSD (Komplex Postraumatiskt stresssyndrom) och som följd av det hade jag kronisk migrän, utmattning, panikångest, sömnproblem och depressioner. Jag fick börja med en massa mediciner, men för mig var det bara positivt. Det var något i alla fall som gjorde att jag kunde hantera mitt tillstånd och mitt mående. Men jag var helt slut. Jag hade slutat att fungera. Som en maskin som plötsligt stängs av som inte kan gå igång igen.
Min mormor gick bort också 2004, vilket tog väldigt hårt. Morfar bestämde sig för att sälja deras hus, och eftersom jag bodde hos dem då, så var ju jag tvungen att hitta någon annanstans att bo. Jag hittade en lägenhet ganska snabbt faktiskt, ett förstahandskontrakt, och flyttade dit. Det var i november 2005. Och där bor jag än idag, och trivs väldigt bra här.
Men mitt tillstånd var svårt för mig att acceptera, det tog lång tid innan jag ens kunde förstå vad som hänt med mig. Den första tiden, ja de första åren som sjukskriven, befann jag mig i något slags tomrum. Jag hade inte riktigt kontakt med verkligenheten, jag bara flöt omkring i ett ingenting...i ett hav av ingenting. Jag kunde inte tänka klart, det fanns ingen logik, inget sammanhang, ingen mening, med någonting.
Och samtidigt fick jag massiv kritik från min omgivning, till och med från närastående. Varför var jag sjukskriven, det var väl inget fel på mig? Jag som var så ung, jag kunde väl inte må dåligt? Bara kritik och klagomål, konstant. Jag försökte ju bara överleva, var det ingen som förstod det? Var det ingen som såg mig, som hörde mig, som brydde sig, som tog mig på allvar? Tydligen inte.
Jag vill lägga in en dikt här, som jag skrev efter att jag blev sjukskriven. Så att ni kanske kan få ett hum om hur dåligt jag mådde, hur tom jag var, och hur vilsen och värdelös jag kände mig. Här är den dikten.
Jag hade migrän varje dag, så jag började äta starka värktabletter för att stå ut med det. Det var min läkare som skrev ut dem, samma läkare som skrev ut de andra medicinerna till mig. Jag fick ut kodeintabletter, vilket är syntetiskt morfin, opiater. Dem blev jag ganska hög på också. Jag började ta dem för min migrän, men jag fortsatte att ta dem på grund av hur påverkad jag blev, hur skönt det kändes. Den typen av medicin är extremt beroenderamkallande och väldigt farlig, men min läkare skrev ut dem ändå till mig, i stora mängder. Vilket naturligtvis inte var bra, fattade jag senare i livet. Men eftersom jag då inte ens stod ut med att leva, kände jag att det enda sättet för mig att orka var att hantera mitt mående och min kropp med mediciner. Så till slut så utvecklade jag ett missbruk av kodeintabletterna. Det var ganska oundvikligt vid det laget. Så jag valde att fortsätta ta dem, eftersom det bedövade mig, lät mig flyta bort, i ett skönt ingenting. Jag kände ingenting, jag tänkte ingenting, jag kunde knappt känna min egen kropp. Att missbruka är också en typ av dissociation, att bli bortkopplad från sig själv. Men för mig var det en jävla lättnad, om man jämför med att befinna sig i det helvetet jag gjorde innan. För mig var det ren självmedicinering för mitt dåliga mående, för att jag skulle orka stå ut, för att orka leva.
Så vart hade jag hamnat? I samma situation som min mamma. Hon mådde så dåligt i sig själv, under hela sitt liv, på grund av allt trauma hon upplevt. Så hon missbrukade mediciner, droger och alkohol, för att självmedicinera sig, för att orka stå ut, för att orka leva. Jag hade aldrig fattat det innan. Jag var alltid så arg på henne, för hennes missbruk, för hur hon levde, för jag var för ung och oerfaren för att förstå, varför hon valde droger och alkohol, och våldsamma män, före sin egen familj. Att själv gå igenom samma sak, att själv må så dåligt så att man hamnade i missbruk för att bara orka existera, och konstant hamnade i destruktiva relationer med toxiska människor - det öppnade mina ögon lite mer och ökade min förståelse för hur det måste ha varit för henne, och varför. Något jag antagligen behövde, för att kunna bearbeta min uppväxt, och för att kunna förstå varför hon levde som hon levde, och varför mitt liv blev som det blev.
Mycket tuffa insikter att få, mycket tuffa. Hårda, smärtsamma, knäckande insikter. It brought me to my fucking knees. Men det behövdes. Ack, så det behövdes.
Så efter några år nere i missbruk, så började jag kämpa mig upp igen. De insikterna jag hade fått, fick mig att förstå något oerhört viktigt. Något som var vitalt för hela min överlevnad. Nämligen att...jag tänker inte leva min mammas liv. Jag tänker inte leva mitt liv i missbruk, med fel människor, i fel miljöer, med ett förstört sinne, ett krossat hjärta, och en själ som ville lämna. Tills jag kanske dör...som hon gjorde.
Min känsla då blev så stark: No, I will not live my mothers life. Hell no, I will not! I will survive, and live a better life. Jag måste bryta det här jävla destruktiva mönstret. Jag måste göra det min mamma aldrig klarade av att göra. Att ta mig ur helvetet.
Så jag började kämpa mig upp. Jag sökte hjälp för mitt missbruk. Det var dags för det. Det tog ett bra tag innan jag fick rätt hjälp, men jag var envis. Jag sökte och sökte, jag tjatade, och jag stod på mig. Allt på eget initiativ. Så till slut hittade jag en beroendemottagning här i Göteborg som tog emot mig. Det var 2010. Då började resan på riktigt till en väg ut ur missbruket, till ett bättre liv. Och jag gjorde den resan. Jag kämpade mig igenom det. Det var inte lätt, det var fan blod, svett och tårar, frustration och förtvivlan, lidande och helvete – men det var också hoppfullt och stärkande, och jag fortsatte envist framåt i kampen. På beroendemottagningen fick jag hjälp med både nedtrappning av värktabletterna, jag fick terapi, och jag fick också sjukgymnastik. Och mycket förstående och tålmodiga läkare och annan personal. Allt på en gång, vilket var det bästa jag kunde ha hoppats på. Så jag hade verkligen kommit till rätt ställe.
Under de åren jag kämpade med det, så var jag fortfarande sjukskriven och gick på sjukpenning. Men jag blev utförsäkrad av Försäkringskassan vid ett tillfälle, och skulle börja arbetsträna. Det var en utmaning, men jag ville anta den utmaningen. Jag kämpade på ett tag i arbetsträningen. Det var omkring år 2013-2014. Jag hamnade då i en secondhandbutik, vilket passade mig väldigt bra. Jag tyckte det var jättekul, särskilt deras bokavdelning som jag tog huvudansvaret för, och sorterade böcker i ordning i hyllorna, packade upp och prismärkte nya böcker, och så fick jag stå i kassan lite då och då. Det kändes som gamla, goda tider.
Men efter ett tag så orkade jag inte längre, jag blev utmattad snabbt, min migrän var skyhög varje dag, jag hade svår ångest och panikattacker, och gick ner i en djup depression. Så det konstaterades att jag inte klarade av att arbetsträna mer, så jag gick tillbaka till att bli sjukskriven på heltid igen. Det var nedslående för mig, för jag ville verkligen komma igång och jobba mig tillbaka till arbetslivet. Men det funkade helt enkelt inte. Så jag accepterade läget och hoppades att det skulle bli mer läge längre fram.
Jag försökte arbetsträna igen omkring ett år senare, år 2015. Då kom jag till ett ställe i Göteborg som heter Fontänhuset, ett ställe för personer med olika typer av problematik och funktionsnedsättningar, där jag började med en lättare typ av arbetsträning, ett par dagar i veckan. Där trivdes jag jättebra, och jag var mestadels på deras kontorsavdelning där jag gjorde lättare administrativt arbete. Vilket var helt okej för mig att göra. Men efter att ha varit där i omkring ett halvår, så tog jag slut igen och fick gå tillbaka till att bli sjukskriven på heltid. Vilket också var väldigt nedslående, åter ett misslyckande.
På våren 2016 blev jag utskriven från beroendemottagningen där jag gick i behandling. De ansåg mig vara färdigbehandlad och fri från mitt missbruk. För mig kändes det jättebra, det hade jag åtminstone lyckats med. Det kändes så bra, men jag var också lite rädd. Hur skulle jag klara mig själv hemma, utan deras hjälp och stöd? Jag hade ändå gått dit varje vecka i sex års tid. Det var ett stor trygghet som jag blev av med. Men jag hade vid det laget fått med mig rätt verktyg och mycket mer kunskap och förståelse, och starkare ryggrad, vilket jag kände skulle vara mig till stor hjälp på hemmafronten.
Men trots allt det positiva, så var det mycket annat negativt som skedde. Det var mycket annat kaos som hände det året, året 2016, som var väldigt nära att knäcka mig. Jag kan inte gå in närmare på det, men en närastående till mig hade själv mycket problem, och mådde väldigt dåligt. Vilket tärde på mig något oerhört och triggade igång gammalt trauma i mig, och en oerhörd rädsla att förlora den personen. Plus att jag träffade en kille som jag blev förälskad i, som jag trodde också var förälskad i mig, men som visade sig bara utnyttja mig. Det tog också väldigt hårt på mig. Jag föll åtminstone inte tillbaka i missbruk igen, det höll jag mig borta ifrån, men jag fick ett nervsammanbrott och klarade knappt att ta mig ur sängen. Jag mådde så dåligt.
Hösten 2016 meddelande Försäkringskassan mig att de ville göra en utredning på mig om min arbetsförmåga, en större och mer omfattande utredning än jag gått tidigare. Och det tyckte ju jag bara var bra. Jag ville gå en sån utredning. Så jag gjorde det, och den var väldigt omfattande. Under ett par veckor fick jag varje dag åka till ett ställe och där fick jag göra mängder av olika typer av tester. Jag fick göra många olika kognitiva tester, och massa fysiska tester, för att mäta styrka och uthållighet i kroppen, och jag fick olika samtal med en läkare, en psykolog, och en arbetsterapeut.
Sedan sammanställde de allting och gav mig resultaten. Och resultaten var ju inte bra. De låg tydligen långt under vad som ansågs vara normalt, och de var bekymrade över både mitt psykiska mående, såväl som mitt fysiska mående. Jag blev förvånad över resultaten, samtidigt som jag inte blev förvånad. Jag ville att jag skulle ha klarat det bra, jag ville så mycket och jag hoppades så mycket. Men samtidigt så visste jag att jag inte mådde tillräckligt bra för att klara av att gå ut i arbetslivet. Innerst inne så visste jag det mycket väl. Så de sa att de skulle meddela resultaten till Försäkringskassan, så fick de bestämma hur det skulle göra. Det blir vad det blir, kände jag. Det blir vad det blir.
Efter några månader så meddelade Försäkringskassan att de hade gått igenom mina resultat, och de hade bestämt att sätta mig på sjukersättning på heltid. Sjukersättning är alltså det som är sjukpension. Jag skulle alltså bli sjukpensionerad, på heltid. För resten av livet. Så dåliga var tydligen mina resultat, att Försäkringskassan själva hade kommit fram till att arbete inte var något som var aktuellt överhuvudtaget för mig. Återigen blev jag både förvånad, och inte förvånad på samma gång. Det kändes lite sorgligt, men samtidigt kändes det som en otrolig lättnad. Jag visste att detta var det som var det rätta för mig, och det kändes väldigt skönt att Försäkringskassan också tyckte det. Så jag accepterade det, rakt av. Nu skulle en ny fas av mitt liv börja. Så i början av 2017 blev jag officiellt sjukpensionerad.
Den nya fasen var igång. Läkandet. Återhämtingen. I lugn och ro. Utan stress, utan press, utan krav, utan förväntningar. Att bara kunna börja återhämtningen och läkningsprocessen, i lugn och ro. Detta var något helt nytt, något jag aldrig upplevt förut. Det var då det riktiga arbetet med mig själv kunde börja. Det arbetet jag hade längtat så länge efter att kunna göra. När jag äntligen hade lugn och ro. Äntligen. Och jag var så lättad och så tacksam.
Så under åren som gått sedan dess har jag bara fokuserat på att återhämta mig själv, på att läka, bearbeta mina trauman, lära mig stärka mig själv och stå upp för mig själv. Lära mig mitt värde som människa. Nyckelfaktorerna, grunden att stå på. För var ska man börja, om inte från början, med att lägga en grund?
Och jag har bearbetat mycket, särskilt min tidiga barndom. Det hör till grunden. Men mycket annat, allt det andra, så mycket annat, har jag inte kunnat bearbeta än. Det är för mycket, för svåra saker, för mycket kaos, för mycket sorg, för mycket smärta. Sånt jag knappt klarar av att skriva om. Det har jag kvar. Men det får ta den tid det tar. Att läka från ett helt liv av trauma, det är ett livsprojekt.
Men jag kämpar varje dag. För jag kämpar fortfarande med min dåliga hälsa. Jag har fortfarande Komplex PTSD. Jag har fortfarande migrän, nästan varje dag. Jag har ganska svår astma, som jag haft sedan jag var barn. Jag har fortfarande mycket ångest och oro, och går ofta ner i djupa depressioner. Jag har sömnproblem, och problem med svåra mardrömmar, som tar mycket kraft varje gång jag sover. Ibland kan jag vakna med migrän, och värk i käkarna, för jag har spänt mig så i sömnen på grund av mardrömmarna. Jag känner mig konstant utmattad och har väldigt lite ork och energi. Jag är otroligt känslig för stress, och blir jag utsatt för mycket stress och press kan jag lätt få migrän, och antingen bli väldigt förvirrad och helt stissig, eller så stänger jag ned mig själv och blir helt apatisk. Jag äter fortfarande en hel del mediciner, för det behöver jag för alla mina hälsoproblem. Men nåt jag är stolt över, är att jag inte har fallit tillbaka i missbruk igen, med kodeintabletter. Och jag dricker inte alkohol, det har jag aldrig gjort, så det är inga problem att hålla mig borta ifrån. Trots att jag fortfarande mår väldigt dåligt.
Jag kommer aldrig att ”bli frisk”, att må tillräckligt bra för att fungera ute i arbetslivet, det vet jag. Men jag har inga problem med det. Jag kämpar på ändå, med mitt liv, på de sätt som är viktiga för mig. För mig är det en seger att överhuvudtaget vilja leva. Att ha fått livsgnistan, livsviljan, livslusten. Och till och med kunna njuta av livet ibland, under bra dagar och bra stunder – det är en jävla seger.
A big fucking win!
Och jag tänker inte längre bära på skuld och skam som inte är mitt att bära. Det var mitt gamla jag som kände sig tvingad till det, för att jag blev påtvingad det av andra. Jag är en annan nu, som vägrar bära skammen och ta på mig skulden, för andras gärningar.Så det släpper jag nu, det flyger fritt iväg, och försvinner ut i intigheten, där det hör hemma. Friheten från den tyngden, är ljuvlig.
Och jag är nöjd med detta. Och efter att ha fått hela denna historien nu om mitt liv och min kamp, så borde alla som läser detta vara nöjda över det för min skull. Kanske min historia till och med kan vara en inspiration för andra, som går igenom liknande saker själva, eller som känner nån som går igenom liknande saker.
Det går att ta sig uppåt, från botten. Även om det bara är en liten bit uppåt. För uppåt är ändå uppåt, framsteg är ändå framsteg – även om det är mycket små. Men det viktigaste är att man har tålamod med sig själv, och att andra kan ha tålamod också. För det är en långsam process, som inte kan stressas fram. Ingen har rätt att stressa fram en sådan process hos någon annan. Alla funkar olika, har olika liv, olika upplevelser, olika trauman, olika svårigheter, problematik, livssituation, olika kroppar, sinnen, känsloliv. Vi kan inte pressa in alla i samma mall, och förvänta oss att alla ska kunna ha samma takt, eller få samma resultat, på samma sätt. Det funkar inte så. Ju fortare man fattar det, ju bättre.
Så nu lever jag ett liv som passar mig, ett stilla liv, ett lugnt liv, ett fridfullt liv. På mitt sätt, i min takt. Och jag tänker behålla det så. Jag kommer inte acceptera att någon stressar mig eller pressar mig, eller sätter orimliga krav och förväntningar på mig. Eller klagar på mig och kritiserar mig. De som gör det ryker från mitt liv direkt. Zero tolerance. No fucking mercy. Just done.
Så, nu har ni min historia mer sammanfattad. Hoppas det kanske kan skänka styrka, förståelse och inspiration till andra. Det är en av anledningarna till att jag skriver i bloggen och delar med mig så öppet av min historia. För jag är inte ensam i kampen. Kampen om att försöka leva detta livet, med svårigheter, hälsoproblem, och en tung ryggsäck av tuffa upplevelser att bära på, samtidigt som man ska hantera alla sura citroner som livet konstant kastar på en, som man ska försöka göra lemonad av. Livet, är tufft för alla, på något sätt. Jag delar med mig av mitt för att inspirera. Det är mitt sätt att bidra med det jag kan till denna världen. Hoppas det hjälper någon.
Nu ska jag avsluta detta mycket långa inlägg. Tack till er som orkat läsa allt. Jag skriver lite längre fram igen.
Hej på er! Tänkte skriva lite igen. Nu är våren i luften, tack och lov. Inte långt kvar nu tills sol och värme kommer.
Den 11 mars fyllde jag 47 år. Jag hade en väldigt trevlig födelsedag. En vän till mig bjöd mig på restaurang, så det var väldigt roligt att få komma ut lite, och ha lite kul på min födelsedag. Även om jag föredrar att vara hemma, behöver ju jag också komma ut lite då och då och ha kul. Så det var väldigt mysigt och roligt.
Men det är mycket som händer nu i världen. Krig och elände överallt, det verkar aldrig ta slut.
Mitt i allt elände och oro, så försöker jag i mitt vardagliga liv fokusera på det positiva. Särskilt i dessa oroliga tider, är det viktigt att vara tacksam för det man har i livet. Att man har ett hem, man har en inkomst, man har mat på bordet, man har familj, man har vänner. Allt det är något att vara väldigt tacksam för, och hålla hårt i.
Jag försöker att alltid fokusera på allt det som jag faktiskt har, istället för allt det jag inte har. Det är så man kan vara nöjd med det enkla, det lilla. Och vara tillfreds med det.
Jag har så mycket att vara tacksam över. Och tacksam är jag.
Något jag är otroligt tacksam över är min egen utveckling som människa, i min process att läka mitt inre. Det är en process jag varit i länge nu, för det tar sin lilla tid. Att läka ett helt liv fullt av trauma, det går inte på en kvart. Inte heller på en månad, eller ett halvår, eller ett år, eller fem år. Det är ett livslångt projekt, som inte kan stressas fram och som måste få ta den tid det tar.
Men jag har kommit ganska långt i den processen. Och det är just på grund av att jag tagit det lugnt och inte stressat fram i det. Jag har gjort många framsteg, som jag anser vara väldigt viktiga. Framsteg som jag behövt lägga som ”en grund att stå på”, för att kunna bearbeta och läka allt det andra.
Mycket av den grunden handlar om att lära mig stå upp för mig själv, kunna säga ifrån när nåt känns fel, att kunna sluta vara en ”people-pleaser” som känner ett tvång att vara alla till lags, och att förstå och känna mitt eget värde som människa. Att inte låta andra människor utnyttja mig, trampa på mig, behandla mig illa och bara kasta bort mig som att jag vore ett skräp – och sluta ha överseende med det och förlåta det. För varför ska jag göra det? Varför ska jag ha överseende med sånt beteende, förlåta sånt beteende, acceptera sånt beteende? Det finns ingen som helst anledning för mig att göra det. Det bara skadar mig, och jag tänker sluta skada mig själv genom andra. Så är det bara.
Jag har under hela mitt liv haft ett mönster av att ”jaga” efter människor som inte varit bra för mig. Med det menar jag att personer som har trampat på mig, utnyttjat mig, tagit mig för given, kastat bort mig när de inte har användning för mig längre, men ändå vilja ha en ”öppning” att kunna komma tillbaka och använda mig igen när de känner för det...så har jag inte kunnat släppa dem, utan har ”jagat” efter dem ändå, bönat och bett dem att vara en del av mitt liv, att de ska bry sig, och vilja vara med mig. Detta har jag gjort på grund av att jag har varit så skadad, så traumatiserad, haft så dålig självkänsla och självförtroende, och inte kunnat se mitt eget värde som människa eller kunnat agera efter det.
Detta är i första hand en trauma-respons och kallas för ”Fawning”. Det finns fyra trauma-responser: Fight-Flight-Freeze och Fawn. Jag har varit fast i ”Fawn” i hela mitt liv, och även en hel del i ”Freeze”. Jag har alltid varit en ”people-pleaser”, någon som försökt vara alla till lags, duga för alla, ha allas omtycke, försökt behålla människor i mitt liv som egentligen inte velat vara en del av mitt liv på riktigt utan bara ibland när det passar dem, varit desperat efter andras godkännande av mig, och varit livrädd för att bli övergiven. Så rädd för det att jag konstant satte eld på mig själv, för att hålla andra varma, och få dem att hålla sig intill mig. Så jag har gång på gång på gång offrat mig själv, övergivit mig själv, bara för att finnas till för andra, göra andra nöjda. För att jag varit så skadad och trasig i mig själv.
Det har varit hemskt. Jag har känt ända in i min själ hur mycket jag skadade mig själv genom att göra detta. Ändå kunde jag inte sluta. Varje gång jag offrade mig själv, övergav mig själv, så var det en del av mig som dog inuti. Jag kunde känna det så tydligt, den smärtan, den sorgen, utan att kunna riktigt sätta fingret på vad som hände, eller sätta ord på det. Jag hade inte mognaden, kunskapen, förståelsen, medvetenheten eller självrespekten att göra det då. Men det har jag idag, som ni märker. Idag har jag den mognaden, kunskapen, förståelsen, medvetenheten och självrespekten, för att kunna göra något åt det. Mitt beteende att skada mig själv genom andra, det tar jag ansvar för, och jobbar hårt för att ändra på det. Vilket jag också har gjort. Men andras beteende gentemot mig, de som har sårat mig, svikit mig, utnyttjat mig, det har de ansvar för. Och det får de själva stå för.
Det som är jobbigt att hantera och försöka bearbeta är nämligen inte bara det jag gjorde mot mig själv, utan vad andra gjorde mot mig också. Idag har jag kunskapen och medvetenheten att förstå även andras handlande och agerande. Det som gör så jäkla ont, är att jag idag förstår att många andra var mycket medvetna om hur dåligt jag mådde, hur skadad jag var, vad jag varit med om för helvete...och ändå utnyttjade de mig och utsatte mig för ytterligare trauma genom deras dåliga beteende mot mig. De gjorde det, medvetet. Medvetet och med flit. De ville orsaka mig skada, trots att jag redan var så skadad. De brydde sig helt enkelt inte om mig. De brydde sig inte ett skit.
Så som jag ser det, är det ondskefullt. Vad kan man annars kalla det, att man trycker ned, utnyttjar och behandlar någon illa, sparkar på någon, som redan är skadad och ligger ner? Och det faktiskt är så, att de vet att man är skadad, men istället för att vara vänlig och omtänksam och erbjuda en hand för att kunna hjälpa en upp, så ser de skadan och ändå bestämmer sig för att orsaka ännu mer skada genom att sparka på en? De ser att man har en kniv instucken i sig också, men väljer att vrida om den kniven ännu mer istället för att hjälpa en dra ut den. Och samtidigt sticka ännu fler knivar i en, särskilt i ryggen.
Vad kallar man det? Jag kallar det definitivt ondskefullt. Ni får kalla det vad ni vill, men för mig är det ondskefullt. Och inget någon säger kan få mig att se det på något annat sätt.
Så vad gör man, åt ondskefulla människor, som medvetet vill göra en illa? Försöka tala vett med dem? Försöka få dem att ta ansvar för sina handlingar? Försöka att förändra dem? Försöka få dem att bete sig bättre, och förstå konsekvenserna av sitt beteende?
Let me tell you, det går inte. Det är inte möjligt att göra det.
Dessa människor gör som de gör för att de, så som de ser det, tjänar på det. De får som de vill, i alla fall kortsiktigt, vilket är det enda de bryr sig om. Så om de tjänar på det, varför skulle de sluta med det? Det funkar för dem, så som de ser det, så varför förändra det?
Det finns bara en sak man kan göra, som man bör göra, när det gäller dessa människor. Bryta kontakten. Ignorera, blocka, undvika, till varje pris. Helt avlägsna sig själv från deras liv. För det finns ingenting man kan göra för att kunna förändra dem, förändra deras sätt att bete sig, förändra hur de behandlar en. För man kan inte förändra andra människor. Man kan bara förändra sig själv, och förändra hur man formar sig själv och sitt eget liv. Finns det något jag lärt mig av allt helvete, så är det det. Människor utan empati kan inte bara plötsligt en dag utveckla empati, bara för att någon försöker tjata på dem att de måste ha empati för andra. Har man ingen empati så har man inte det.
Det enda som människor utan empati kan göra, är att låtsas ha empati, fejka det, i manipulativt syfte. När det är nåt de vill ha, nåt de behöver. Men de avslöjar sig själva ganska snart, för fejkad empati kan inte hålla i sig länge. Och fejkad empati kan initialt låta bra, men efter ett tag, så klingar det falskt. Det går att höra, som en gitarr som är stämd och plötsligt börjar låta ostämd. Det går att höra, och det går att se, om man är uppmärksam på vad man ser, och om man bara lyssnar ordentligt. Om man märker att tonerna som i början lät klara från en person, plötsligt börjar låta väldigt falska, så ska man bli väldigt på sin vakt, och noga tänka igenom vad man bör göra med den kontakten med den personen.
Jag är en väldigt uppmärksam person, som iakttar människors beteende. Jag lyssnar på vilka ord som används och hur det används, lyssnar på tonfall, jag ser på kroppsspråk, på miner, blickar. Jag lyssnar inte bara på vad som sägs, utan lyssnar efter vad som inte sägs, eller hur något sägs. Allt man kan läsa mellan raderna. Jag lägger märke till om det som en person säger, och det som personen gör, stämmer överrens. Finns det ett tecken på falskhet hos en person, så är det när personen säger en sak, men sen säger en annan. Eller som säger en sak, men sen gör en annan. När ord och beteende inte säger samma sak, som inte för fram samma budskap, när det är inkonsekvent - då är det falskt. Det är ganska enkelt egentligen att upptäcka, om man är uppmärksam.
Till exempel, om en person säger att den bryr sig om en och älskar en, men har ett dåligt beteende mot en, behandlar en illa – då bryr den sig inte ett skit och bara vill utnyttja en och manipulera en. När det den säger, och det den gör, är totalt motsatta saker – då är det den säger falskt. Det är beteendet hos en människa som talar sanningen, inte orden den säger.
Det finns ett känt uttryck, som är väldigt bra och väldigt sant, som jag alltid brukar ha i tankarna. ”Don't listen to what they say, watch what they do.”
Människor kan säga vad som helst, ord kan vem som helt säga, och säga övertygande. Men handlingar, agerande och beteende, det är vad som talar sanningen om en människa. Någon som är ärlig, god och genuin, där stämmer både ord och handlingar överens över lång tid. Alltså det är inte något som förändras, utan det håller alltid i sig och är konsekvent. Men när någon är falsk och inte menar det den säger, då kan de säga en massa bra saker, verka vara bra och goda människor, men de kan inte upprätthålla det beteendet över tid, utan bara ett kort tag. Förr eller senare faller den masken och de kan inte hjälpa att visa sina riktiga jag. Och det är då det går att avslöja dem...om man är tillräckligt uppmärksam och vet vilka tecken man ska leta efter.
Jag har blivit oerhört bra på detta, att kunna se människor för de som de verkligen är. Sanna, eller falska. Det är därför jag har kunnat rensa så bra bland folk som jag haft i mitt liv, kunna välja bort de som inte varit bra för mig, och behålla de som faktiskt är bra.
Jag har skaffat mig så mycket kunskap och vetskap om falska och toxiska människor, om narcissistiska och psykopatiska personer, så mycket att jag fan skulle kunna doktorera i ämnet. Jag är riktigt påläst. Inte bara påläst, utan jag har också väldigt mycket personlig erfarenhet av toxiska, och narcissistiska och psykopatiska personer, som jag haft att göra med under hela mitt liv, så jag har mycket kunskap och förståelse av egna upplevelser också.
Och inte bara det, jag har en väldigt stor förmåga av att läsa av människor, känna av människor, och lyssna på min egen intuition och magkänsla. Det har jag naturligt i mig själv, både på grund av traumatisering ända sedan barndomen som format mig så, men också för att jag är Högkänslig och är en Empat. Jag har en väldigt hög nivå av empati, men jag är också väldigt intellektuell. Som Högkänslig är förmågan att läsa av andra människor stark, att kunna läsa mellan raderna, och förstå både det som sägs, och det som inte sägs, det som syns, och det som inte syns.
Och som Empat kan man läsa av och känna av andra människor känslomässigt, man kan känna andra människors känslor, man kan känna andras energier, man kan känna av det som är genuint och det som är falskt. Som både Högkänslig och som Empat kan man både läsa av och känna av andra på en väldigt hög nivå. Man kan både känna av, läsa av, och höra, alla nyanser som kommer från människor, allt som ligger mittemellan, det som ligger under, över, inuti, utanpå, you name it. Man är typ som en mänsklig lögndetektor. Vi kan inte bli lurade, inte i det långa loppet. Det borde falska, toxiska och manipulativa människor vara väldigt medvetna om.
Sen kan det vara så, att det kan ta tid att agera på det man redan vet. Man kan veta om och förstå att personen man har att göra med är falsk, dålig för en, toxisk. Men att veta och förstå det med hjärnan, och att veta och förstå det med hjärtat, kanske inte nödvändigtvis sker samtidigt. Det kan vara oerhört svårt att ta in att någon som säger sig älska en, samtidigt skadar en. De två realiteterna går liksom inte ihop, och då kan man ändå välja att ge fler chanser och ha kvar den personen i sitt liv. Det är helt enkelt för smärtsamt att inse, så man går in i förnekelse, där man kan befinna sig ett bra tag. Detta kallas i fackterm för Kognitiv Dissonans, (Cognitiv Dissonance). Ger en liten förklaring om det här, men googla det om ni vill försöka förstå det bättre.
Idag har jag inga människor i mitt liv som är dåliga för mig. Jag har inga toxiska, egoistiska, manipulativa personer omkring mig överhuvudtaget. Jag har avlägsnat dem alla. Idag har jag bara bra människor i mitt liv, människor som är goda, vänliga, snälla, omtänksamma, kärleksfulla och genuina. Som verkligen bryr sig på riktigt, och som visar det också. Som är solida, som alltid har min rygg, som jag alltid kan känna mig trygg med. Och då har jag deras rygg med...alltid.
Idag jagar jag ingen. Och jag ger det jag får. Vill ni inte behandla mig bra, vill ni inte ha mig genuint i erat liv, vill ni inte ha kontakt med mig genuint - varsågod och gå åt ert håll så går jag åt mitt. Jag kan klara mig bra utan er, tro mig.
Behandla mig bra och med genuin omtanke, kärlek och respekt – and you have me for life. Behandla mig dåligt och med falskhet och manipulation – and it's bye bye, for life. Simple as that.
Jag är idag sjukpensionerad, jag har varit det sedan 2017, och jag är det av en anledning. Jag har väldigt dålig hälsa, både psykiskt, känslomässigt och fysiskt. Jag är inte rädd för att vara öppen med det, det har ni nog fattat vid detta laget, om ni följer min blogg. Jag vet att det inte syns på mig hur dåligt jag mår, men det är så det är ändå. Det är ju faktiskt så att alla problem en människa har, inte alltid syns utanpå en. Särskilt inte psykisk ohälsa. Och särskilt inte om man hela sitt liv fått vara tvungen att ”dölja” hur dåligt man mår, för att det varit något som inte accepterats av omgivningen.
Som i mitt fall. I mitt fall, under mitt liv, särskilt som ungdom, har det absolut inte accepterats att jag har mått dåligt av psykisk ohälsa, trots att jag haft väldigt legitima skäl för det. Så för att ”duga” i andras ögon, var jag tvungen att försöka att alltid dölja hur dåligt jag egentligen mådde. Med en ”glad mask” jag satte på mig. Och inte berätta vad jag hade varit med om, för då kanske jag skulle bli skambelagd. Vilket är helt sinnessjukt att göra, att försöka skambelägga mig, för allt helvete jag har upplevt i mitt liv.
Jag är uppväxt med vuxna som var grava missbrukare, kriminella, och våldsamma. Jag har både sett och hört min mamma blivit misshandlad och torterad av vissa män hon var i relationer med. Och jag har själv som barn blivit både misshandlad, torterad, och utsatt för sexuella övergrepp, av en av dessa män, under flera års tid. Säg något barn som inte blir skadat av detta. Säg, någon, vem som helst, att något barn som har upplevt detta, blivit utsatt för detta, har ens en möjlighet att växa upp normalt, och må bra.
Dessutom har jag fått ta ansvar för min mamma, som var i allvarligt missbruk och led av svår psykisk ohälsa, sedan jag var barn. Jag har alltså sedan barnsben fått agera ”förälder” åt min egen förälder. Och fick ta mycket ansvar för mina fyra yngre syskon, och ha ett föräldraansvar för dem med. Jag levde med ständig oro, ständig ångest, ständig rädsla, kunde aldrig slappna av, kunde aldrig bara få vara ett barn, eller få växa upp som en normalt fungerande tonåring, eller vuxen. Jag levde livet i ett ständigt och konstant ”survival-mode”. Jag har upplevt trauma sedan jag kom ut ur min mammas mage. Ofattbara trauman, många, många trauman, mer än vad som går att räkna. Och alltid mått väldigt dåligt på grund av det. Utvecklade Komplex PTSD av det. Och alltid ändå fått budskap från omgivningen att jag skulle skämmas för att jag mådde dåligt. Jag var den som var problemet. Jag var den som inte dög. Jag var den som det var fel på. Jag var den som fick bära skammen, och skulden, för oerhörda trauman som andra orsakat mig, när jag bara var barn. Så har det varit för mig att växa upp. Det har varit min verklighet. Hela mitt liv.
Och när min mamma gick bort, år 2000, när jag var 21 år, så rasade hela min värld, och ingenting spelade längre någon roll. Jag dog själv inombords, gick fullständigt sönder. Men inte ens när hon dog, inte ens då fick jag lov att må dåligt. Till och med då, fick jag höra klagomål och kritik, och fick utskällningar, för alltifrån att jag inte ”sörjde på rätt sätt”, till att jag var tvungen att ta mig samman för det var så jobbigt för andra att jag mådde så dåligt, till att jag bara ”sjåpade mig” och var ”lat” för att jag var så knäckt att jag inte orkade jobba på ett halvår efteråt, utan blev sjukskriven. Bara kritik och klagomål, när jag mådde så dåligt att jag ville dö. Kan ni ens fatta vad sinnessjukt?
Jag har blivit så nedtryckt, så nedvärderad, så illa behandlad och så gaslightad i hela mitt liv. Skulle jag berätta mer i detaljer om allt jag upplevt, så skulle ni får mardrömmar. Så jag besparar er det. Det räcker nog med detta lilla jag berättat här nu, för att ni ska förstå.
Så det är kanske inte så fucking konstigt att jag mår så dåligt som jag mår. Och alltid har mått dåligt. Det är jobbigt för mig att behöva hantera allt som gör att jag inte mår bra, och jag kämpar med det dagligen. Och tvärt om mot vad många kanske tror, så går jag ändå framåt i utvecklingen, hela tiden. Det går bara väldigt långsamt, och kanske inte på såna sätt som de flesta förväntar sig, eller tycker är viktigt. För framsteg skulle då enligt många vara, vad då? Att kunna ha ett arbete?
Mmmm. Men hur är det med att arbeta med sitt inre? Är inte det viktigt? Att kunna läka inombords och bearbeta sina trauman, att kunna förstå sig själv och sina upplevelser, att hitta sig själv, att stärka sig själv, att bli säkrare i sig själv, att kunna hitta sitt värde som människa och stå säker i det, att inte acceptera att ta skit från andra utan stå upp för sig själv, att visa sig själv respekt, omtanke och kärlek? Att kunna vara tillräckligt trygg och säker i sig själv att kunna våga vara ensam, leva ensam, och inte behöva ha en partner till varje pris, om det ska vara till priset av sig själv och sitt eget värde? Att kunna lära sig att acceptera sig själv och respektera sig själv, att kunna lita på sig själv, att kunna älska sig själv? Att förstå vem man är, och varför, vilken plats man har i världen i detta liv? Och att aktivt arbeta varje dag med detta, och fortsätta detta arbete med sig själv under resten av det liv som man har kvar?
Är inte allt detta viktigare, än att bara ”ta sig i kragen och skaffa sig ett jobb?” I min mening är det mycket, mycket, mycket, mycket viktigare. Och det är det jag arbetar med, hela tiden, det som jag prioriterar. Och med detta har jag kommit långt, och fortsätter att göra framsteg hela tiden. Jag fortsätter min väg framåt, på mitt sätt, i min takt, med det jag anser vara viktigast för mig.
Och det som är viktigast för mig, är att ha människor i mitt liv som förstår hur jag mår och varför, vad som verkligen är viktigt för mig, och accepterar detta, respekterar detta, stöttar detta, och uppmuntrar detta. Och de människorna jag har i mitt liv nu, de gör det. De människor som jag har nu i mitt liv, är riktigt fantastiska människor. De är människor jag vet att jag alltid kommer ha i mitt liv, som aldrig kommer förråda mig, vända sig emot mig eller vända mig ryggen. De är Ride or die-människor. Och jag är så otroligt tacksam för att jag har dem. Jag är så tacksam för allt jag har i mitt liv som är bra, och alla människor jag har i mitt liv som är bra. Jag är så tacksam för det att jag har till och med skrivit en låt om det.
Jag älskar att skriva egna låtar, ni som brukar följa mig och läsa det jag skriver vet att jag skrivit flera egna låtar vid detta laget. Jag skriver egna texter, och lägger in dem i ett AI-program som gör låtar av texterna. Så texterna till mina låtar skriver jag helt på egen hand, de kommer direkt från mitt eget huvud och från mitt hjärta, men själva musiken och sångrösten skapas med hjälp av AI. Det är faktiskt jättekul att hålla på med, och jag älskar det. Det får mig att känna mig levande. Att skriva egna texter och höra dem komma till liv med musik, är en helt fantastisk känsla.
Säga vad man vill om AI, men att kunna skapa musik, och även bilder, med AI är faktiskt jättekul. Då är AI till stor nytta och glädje, i min mening. De låtar jag skriver gör jag videor till, som jag sedan lägger ut på min YouTube-kanal. Och även när jag gör mina videor, skapar jag ibland bilder till dem med hjälp av AI. Det är också jättekul. Bilden som är i denna videon har jag gjort med AI, och jag har även gjort bilden rörlig med hjälp av AI. Man kan göra det i samma program.
Den sida jag använder för att skapa musik med hjälp av AI heter suno.com, och jag är betalande medlem vilket ger en större möjligheter att skapa unika låtar.
Denna nya låten jag skrivit som jag kommer dela med mig av här nedan, är en låt som handlar just om tacksamhet. Tacksamhet för alla människor jag har i mitt liv, som jag haft i mitt liv, och allt det har lärt mig. Jag är även tacksam för att jag har min tro, min tro på Gud. Jag är inte religiös, jag tillhör ingen religion utan ser mig själv som andlig, som sprituell. Man skulle kunna kalla Gud för Universum lika gärna också. En högre makt och kraft, från Universum, som vi människor härstammar ifrån. We are all made of stardust, after all.
Så denna låten jag skrivit uttrycker min tacksamhet, och är ett sätt för mig att ge tillbaka till alla dem som berikat mitt liv på något sätt, under alla mina år här på jorden. Särskilt min familj och mina nära vänner. Jag känner sån oändlig tacksamhet över alla fina människor som finns, över allt jag överkommit, över allt som livet gett mig, och allt som det ständigt ger mig. Vare sig det är lärdomar, läxor, utveckling, vishet, vänskaper eller kärlek. Och jag är tacksam för det livet jag lever, och för livet självt. För lever gör jag, och det kommer jag fortsätta göra. På mitt sätt. Som jag behöver. Som jag vill. Med de människor jag bestämmer ska vara i det. Som det ska vara.
Här nedan kommer låten jag skrivit, den heter ”Thank You All”. Om ni vill lyssna så behöver ni inte gå in på YouTube för att göra det, ni kan lyssna på den direkt här i blogginlägget.
Ha det så fint så länge, och tack för att ni tar er tid att följa mig och läsa det jag skriver. Det är jag också väldigt tacksam över. Så tack till er med. Kram på er!
Tänkte skriva lite igen, det var ett tag sen nu. Februari har kommit, och kylan har hållt i sig länge. Hoppas den ger med sig snart.
Så, jag hade väl lite rätt om att man ska vara försiktig med att ha stora förhoppningar om att det nya året kommer bli bra. Det har inte hänt mig personligen nåt specifikt, annat än att jag är väldigt trött och energilös just nu. Det är allt som händer i världen som känns ganska hopplöst just nu, mycket kaos, särskilt i USA. Det är bara februari av det nya året, och hittils har så mycket fucked up shit hänt därborta så man orkar inte. Man blir verkligen helt matt, helt urlakad. Jag orkar inte ens prata om det. All the cruelty, the corruption, stupidity, selfishness, and the pure fucking evil, det triggar igång min Komplexa PTSD ordentligt. Det försöker trycka ner mig under ytan. Men jag kämpar mig uppåt så gott jag kan, på mina egna sätt. Men oavsett hur nere man blir och hur trött man blir, så måste man alltid stå upp för det som är rätt. Alltid.
Det enda jag kan göra just nu i mitt privata liv är att försöka fokusera på mitt mående och hantera det, på det bästa sättet jag kan. Det gör jag med att fokusera på sånt som får mig att känna mig bättre, som att vila mycket, kolla på tv, film, serier, och äta massa gott och bara mysa hemma med min hund. Då mår jag bättre.
Jag kollar också mycket på det som kallas för ”Movie reactions” på YouTube. Det är nåt jag skrivit om innan men det är nåt jag gärna skriver om igen. Det är när människor filmar sig själva när de ser på en film eller serie de aldrig sett innan, reagerar på det och ger sina åsikter om dem. Det finns säkert många därute som också kollar på Movie reactions precis som jag, och som kanske gillar det lika passionerat som jag. Och det finns säkert de som inte har hört talas om det innan alls. Men det är alltid kul att upptäcka nya saker ju, eller hur? Det finns även Music Reactions, kanaler där människor lyssnar på musik de aldrig hört innan och reagerar på det. Också kul att kolla på.
Men jag älskar att kolla på Movie Reactions. Det finns så många kanaler på YouTube med bra Movie reactors. Jag följer minst 50 stycken av dom, och jag börjar följa fler hela tiden. Det är något som får mig att må bra, och som känns så bra att det är beroendeframkallande. För mig i alla fall. Jag kollar på Reactors som ser på både filmer och serier. Just serier av alla de slag är väldigt populärt, och nåt som nästan alla Reactors har på sina kanaler. Och när jag kollar, ser jag alltid på dem via YouTube på min TV. Bästa upplevelsen är att se på Movie reactions på TV:n naturligtvis.
Det är lite svårt att sätta ord på varför det får en att må bra, varför man får en sån ”good feeling” av det, men för mig så är det många saker. Det är roligt att se andra människor reagera på ens favoritfilmer, till exempel. Lite samma känsla som när man har en favoritfilm, och så himla gärna vill kolla på den tillsammans med en vän, eller nån i familjen, eller nån annan man känner, och se om de tycker den är lika bra som en själv tycker. Alla kan relatera till den känslan. Det är även sällskapet man känner också när man kollar på en Movie reaction, man kollar inte på en film själv, man ser filmen eller serien tillsammans med dem. Och ser deras reaktion på den, och deras analys på vad de tyckte om filmen eller serien. Det är alltid väldigt intressant.
Vissa Movie reactors använder mycket humor, och är roliga som fan att kolla på. Vissa är väldigt känslosamma, och blir starkt berörda av de som det ser. Vissa gör djupa analyser av det som de ser, och det kan vara intressant att genom deras analyser få nya perspektiv på handlingen och karaktärerna. Vissa Reactors kollar i par, vissa kollar i grupper, och vissa kollar ensamma. Och det är roligt att följa dem alla, tycker jag. Jag kommer dela med mig av mina favorit-reaktörer här nedan. Så kan ni gå in på deras kanaler och kika om ni vill.
När man kollar på Movie reactions på YouTube, så är det viktigt att veta att videorna de lägger ut är kraftigt redigerade och nedkortade. Så man kan inte se hela film-reaktionen. Och det är på grund av de väldigt stränga copyright-reglerna som YouTube har. Man får helt enkelt inte lov att visa en film i sin helhet på YouTube, om man inte har ett särskilt tillstånd från själva filmbolagen, och det är väldigt sällan som det kan ske. Så om en Movie reactor lägger ut en film-reaktion i sin helhet på sin kanal, så kan de får hela sin kanal nedstängd och raderad. De kan även bli stämda av filmbolagen. Så därför måste alla Movie reactors kraftigt redigera sina reaktioner innan de lägger ut dem på sin kanal. Så vill man kunna se Movie reactions gratis på YouTube, så får man helt enkelt leva med de redigerade versionerna. Man vänjer sig snabbt vid det.
Men det finns även ett annat alternativ. Alla Movie reactors har vad som kallas för en Patreon. Det är en annan typ av plattform där de har ett eget konto på Patreon, där de kan lägga ut sina Movie reactions i sin helhet, utan censur. De brukar alla ha en länk till sin Patreon i deras beskrivning på kanalen, eller vid varje video de lägger ut. Om man som tittare blir medlem på deras Patreon-sida, och betalar en viss månadsavgift (ofta runt hundralappen), så kan man som deras medlem se alla deras reaktioner på filmer och serier där i sin helhet. Det är det som är det roligaste naturligtvis. Men alla reaktörer lägger inte ut sina reactions i sin helhet på Patreon.
Bara för att copyright-reglerna är så stränga, så väljer vissa reaktörer även på Patreon ”to play it safe” och lägger ut vad som kallas för ”Watch-alongs”. Det är att de lägger ut bara hela sin egen reaktion på en film eller serie, men inte själva filmen eller serien, så kan man kolla med dem med en egen kopia på filmen. Till exempel med en Watch-along: Vill man se en Harry Potter-reaktion med en viss kreatör i sin helhet på deras Patreon, så kan man kolla på själva reaktionen på Patreon på en enhet, och så kan man kolla på själva Harry Potter-filmen (på HBO Max till exempel) på en annan enhet, och synka ihop dem tillsammans. Det funkar också. Jag har gjort det med vissa Movie reactions, men finner det lite krångligare. Men ibland är det ju vad man måste göra, om man vill kunna se dem.
Men av alla Movie reactors jag följer (vilket är många) så är det bara en kanal där jag är medlem på deras Patreon också. Det är mina absoluta favoriter av Movie reactors – en kanal som heter Reel Review HQ. Två riktigt sköna och goa killar, som jag verkligen avgudar. Det är de enda Movie reactors som jag vill lägga de pengarna på, eftersom de är mina favoriter. Jag känner att jag bara har råd med ett medlemskap, och betala en avgift per månad, fler skulle jag inte ha råd med...tyvärr. Hade jag haft råd hade jag varit medlem på många reaktörers Patreons.
Men killarna på Reel Review HQ, de har inga Watch-alongs på sin Patreon. De kan ha några gamla, av deras tidigaste reaktioner. Men sen har de bara hela, fulla reactions på både filmer och serier. Film-reaktionerna lägger de sen ut på YouTube, de redigerade versionerna, och serier som de följer kan man bara se exklusivt på deras Patreon. På videorna de lägger ut på YouTube, har de alltid ett lite speciellt intro till också, vilket är kul att se. För mig är det absolut värt att vara medlem på deras Patreon också, och se deras reactions där i sin helhet. Man har alltid något att se varje dag med de killarna, vare sig det är filmer eller serier. Det ger mig alltid en riktigt ”feel-good” känsla att titta på dem, och det kan få de mörkaste moln att skingras i mitt inre och släppa fram ljus och värme. Så ja, absolut mina favvokillar. Jag ska lägga in en länk nedan till deras kanal, och till andra reaktörer jag följer.
För mig har att kolla på Movie reactions blivit en naturlig, och väldigt viktig del av min vardag och mitt liv. Det är ett sätt att hantera mitt mående, och att hantera livet. Det förbättrar miitt humör, gör mig lugn, får mig att känna glädje, och håller mig mer i balans. Jag kollar mer på Movie reactions än vad jag kollar på vanliga program och filmer. Och jag håller stenkoll på alla reaktörer jag följer, jag prenumererar på deras kanaler, håller koll på allt nytt som släpps, och sorterar in allt nytt i speciella spellistor, så jag vet vad jag sett och inte sett. Och alla Movie reactors har sina egna speciella egenskaper, som gör de unika och roliga att se på. Kollar man tillräckligt mycket, så lär man känna dem och man fäster sig vid dem ganska mycket. Man börjar se dem som ”speciella vänner”, som man uppskattar och känner behov av att se, och ”umgås” med dem regelbundet, genom deras reactions.
God, I love them all!
Här nedan kommer jag lista 10 av mina favoritkanaler på YouTube som gör Movie Reactions. Jag kan inte lista alla, för de är hur många som helst, så jag listar bara mina absoluta favoriter. Kolla gärna in dem om ni är intresserade.
Kram på er så länge!
1. Reel Review HQ. (Favorit!Är medlem på deras Patreon.)
Nu är det nytt år. Man brukar alltid säga vid ett nytt år att ”detta året kommer och bli bättre, detta året kommer att bli ett bra år.” Men jag har upptäckt, att varje gång man säger det, så blir det troligtvis ett dåligt år istället. Jag sa det i början av 2025, att detta året kommer att bli ett bra år. Men det blev det ju icke, inte för mig i alla fall.
Under 2025 så förlorade jag fem personer. Fem nära anhöriga, såväl som vänner, gick bort. Min yngre kusin som tog sitt liv, och min faster och hennes man som båda gick bort i cancer, bara nån månad ifrån varandra. Även min nära vän och granne, en äldre man, gick bort i en olycka i hemmet, och en kvinnlig vän från Stockholm gick bort i sjukdom. Fem personer. Det är många på bara ett år, mycket att hantera. Jag tror inte ens att jag har sörjt ordentligt, jag har mest skjutit ifrån mig det lite, därför att man orkar inte hantera så mycket sorg på en gång. Alla hanterar sorg olika, var och en måste få sörja och bearbeta på sitt eget sätt. Och jag sörjer lite i taget, det är mitt sätt.
Jag lever redan med så mycket sorg. Min biologiska pappa Dennis gick bort år 1998, min mamma Anna gick bort 2000, min mormor gick bort 2004, min morfar gick bort 2013, en annan släkting gick bort år 2020, han blev mördad, och några vänner efter det har gått bort också. Och så år 2025, där totalt fem nära personer till mig gick bort. Alla dessa förluster är svåra att hantera, oavsett om det hände för längesen eller nyligen. Jag orkar inte känna så mycket sorg, utan jag stänger av och släpper bara igenom lite sorg i taget. Det får vara så, helt enkelt. Det är så jag kan hantera det bäst.
Så jag vill inte jinxa inledningen på detta nya året med att optimistiskt säga att ”år 2026 kommer säkert bli ett mycket bättre år”, utan jag hoppas att det blir bättre. Hoppas försiktigt och med en nypa salt, att detta nya året inte blir katastrofalt åtminstone. Det är så långt jag sträcker mig.
Så, jag har ju skrivit en ny låt nyligen, som jag berättade om i mitt förra blogginlägg. Jag kommer dela med mig av den här, längst ner i detta inlägget. Har lagt ut den på min YouTube-kanal också.
Vill berätta lite om mitt låtskrivande, vad jag brukar skriva om och vad jag har som inspiration. När jag skriver så skriver jag väldigt djupa texter, med bra budskap. Jag skriver ofta texter utifrån mina egna upplevelser och erfarenheter i livet. Men jag skriver också utifrån vad så många andra människor också upplevt och erfarit. Jag är inte ensam om att ha levt ett hårt liv och växt upp under svåra förhållanden. De flesta människor har gjort det med, på ett eller annat sätt. Därför kan de flesta känna igen sig i och relatera till texterna jag skriver, på nåt sätt. Jag vill med mina texter kunna inspirera andra, och skänka tröst, tro, och hopp till andra. Särskilt människor som haft det svårt i livet, som kanske känner sig vilse, som känner att det är hopplöst, som kanske inte känner att det är värt att kämpa.
Det är värt att kämpa, tro mig. Det går att ta sig upp från botten. Jag har gjort det. Jag kanske inte tagit mig ända upp till toppen, det kommer jag nog aldrig göra, och det är heller inget man måste göra, att ta sig upp bara en bit är bra nog. Men jag har tagit mig jäkligt mycket längre upp än var jag har varit tidigare i mitt liv. Jäkligt mycket längre upp. Det har tagit tid, lång tid, men jag har haft tålamod och kämpat på så gott jag kunnat, för att kunna läka och må bättre. Jag har lång väg kvar att gå, men jag är definitivt inte på botten längre. Och det är jag själv som kämpat mig fram, det är jag själv som gjort det hårda jobbet, det är jag själv som gjort alla svåra val och tagit de svåra besluten, så att mitt liv ska kunna bli bättre, så att jag ska kunna må bättre. Jag själv har gjort det jobbet, på eget initiativ och av egen vilja.
Så jag vet vad jag pratar om, när jag säger att det går att ta sig upp. Det krävs bara en jäkla massa hårt arbete med sig själv, och tålamod, och envishet, och tro. Tro på sig själv, och tro på att man har en särskild plats i detta livet. Man har en mening med att vara här som den människa man är, det har alla. Att förstå vem man är, och förstå sin mening i detta liv, är också en väldigt viktig del i ens process att ta sig framåt. Man behöver våga utforska det.
För ofta blir man lärd att vara på ett visst sätt under sin uppväxt. Man blev kanske lärd att vara lydig, och underkasta sig de vuxna. Och de vuxna kunde kanske inte, eller ville kanske inte, uppmuntra en att gå sin egen väg och bli sin egen person. Man skulle tryckas in i en mall, en mall som alla skulle passa in i, och passade man inte in i den mallen så sändes budskapet till en att man inte ”dög”, att nåt var ”fel” på en. Som barn och ungdom blev man ofta hårt skuldbelagd om man inte passade in i mallen eller uppfyllde de vuxnas förväntningar och krav. Man fick sällan höra att man skulle lyssna på sig själv, tro på sig själv, och utforska sin egen väg i livet. You were told what to do, and how to do it, when to do it...and if you didn't do it their way, you were not good enough. Man blev inte validerad, utan blev avfärdad istället, som att man hade noll värde. Och då blir det det värdet som man sätter på sig själv väldigt tidigt i livet, och sedan bär med sig upp i vuxen ålder. Så var det för mig. Det kanske inte har varit så för alla, men det har garanterat varit så för väldigt, väldigt många andra därute. Alldeles för många.
Därför är det väldigt viktigt att man under sin utvecklingsprocess under livets gång, helt enkelt lär sig att validera sig själv. Man ger till sig själv det man saknade att få från andra när man växte upp. Man ger sig själv ett eget värde, och bygger upp en tro på sig själv, och blir så stark till slut inom sig att inget eller ingen kan rubba det. När man kunnat göra det, då har man tagit sig jävligt långt upp i livet. Då har man lyckats göra det riktigt svåra och hårda jobbet med sig själv. Det är dit jag har kommit med mig själv idag. Och det känns så jäkla bra.
Denna nya låten jag har skrivit, handlar i stort sett om allt detta. Jag tycker väldigt mycket om att skriva, det är därför det är så kul att ha min blogg bland annat. Jag vet att jag kan skriva bra, formulera mig bra, det har jag fått höra under hela mitt vuxna liv. Och eftersom jag kan skriva väldigt bra, både på svenska och engelska, så varför inte testa på att skriva låttexter?
Det började jag att testa på att göra för lite över än ett år sedan. Och jag märkte att visst kan jag det, jag är bra på att skriva låttexter också. Men jag har inte skrivit nån låt på svenska, än. Jag har bara skrivit låtar på engelska, för det är mycket lättare att skriva låttexter på engelska än på svenska...för mig i alla fall. Jag har skrivit några stycken låtar nu, så jag börjar bli riktigt bra på det. Men jag skriver bara texterna, jag skapar inte själva musiken. Det låter jag ett AI-program göra, och det är så kul att höra sina texter komma till liv med olika typer av musik. Jag använder en sida på nätet som heter Suno.com, där jag är betalande medlem. För en viss månadsavgift kan man skapa väldigt många låtar och ha tillgång till mycket mer avancerade funktioner. Plus att man äger sin egen copyright på det man skapar. Så för mig är det absolut värt det.
Alla låtar jag skrivit själv och skapat på Suno.com finns på min YouTube-kanal, men jag har också lagt in dem här i bloggen. De finns i kategorin Videoklipp i menyn längs upp, i mappen "Låtar jag skapat själv i programmet Suno". Kan lägga in en länk till den mappen här, om ni vill kolla in det.
Min favoritgenre inom musik är ju techno och trance. Så därför är det ofta den typen av musik jag vill ha till de låtar jag skriver. Jag kan gärna ha andra genrer av musik också, som jag haft i vissa andra av de låtar jag skrivit. Men till just denna låttexten jag skrev nu passar techno bäst, det märkte jag när jag testade mig fram. Jag vet hur technolåtar är uppbyggda, så därför anpassade jag texten till att det skulle passa till technomusik. Jag hoppas ni kommer gilla den.
Låten heter ”Be Who You Wanna Be”. Den handlar om att trots att man kanske växer upp under svåra förhållanden, och man inte känner att man har rätt stöd och förståelse från omvärlden, så ska man försöka lyssna till sin egen röst inom en. Genom alla tusentals röster du hör omkring dig jämt, som kanske säger att du inte duger och inte är bra nog, så ska du bara försöka lyssna på en enda röst - din egen. Din egen autentiska röst, som kommer från din själ. Den kallas också för intuition. Den hjälper dig och vägleder dig fram till att kunna förstå dig själv, tro på dig själv, och bli den människa du vill bli, och vill vara. Det är budskapet jag vill förmedla med denna låten, och samtidigt ge en skön musikalisk upplevelse. So enjoy!
