För mer än fyrtio år sedan var jag nere i Skåne och stod i olika butiker och bjöd på och sålde choklad för Nordchoklads räkning innan jul. Jag störde mig på hur framfusiga folk var enligt devisen att gratis är gott. Många tog inte bara en smakbit utan snarare en näve. Nu har jag uppenbarligen nått den ålder då jag har blivit likadan. På Kvantum stod i veckan en man från en leverantör som hette Kosterfiskarn. Han bjöd på varmrökt lax med någon god röra på. Mycket smarrigare blir det inte i min värld, men jag skötte mig ändå och smaskade bara i mig mitt smakprov. Strax efteråt mötte jag min älskade särbo på samma ställe. När jag fick höra att han inte hade smakat alls frågade jag om jag kunde få hans smakprov. När han sedan ville ta ett kort på mig när jag gottade mig blev det ett tredje smakprov. Som tur var var det en mycket trevlig kille som stod där och bjöd.

Nu när det börjar bli sommar ser man dom som sitter med armen utanför fönstret när dom kör bil. Jag minns fortfarande hur jag fick berättat för mig som mycket ung om en man som satt så när han smällde med bilen. Efter olyckan hade han ingen arm. En annan historia jag minns var om en kille som råkade ha tungspetsen mellan tänderna när någon klippte till honom. Den tungspetsen blev också avklippt. En annan grabb for baklänges i asfalten och slog ihjäl sig när han fick en smäll. Jag anar att den som slog inte hade trott att det kunde gå riktigt så illa. Med tanke på hur mycket sånt här gammalt som ligger kvar i hjärnan och skramlar, kanske det inte är så konstigt att jag har dåligt med plats för ny information. Frågar jag till exempel vad någon heter får jag nästan skriva upp det för att komma ihåg svaret efteråt.