Min älskade särbo tipsade mig över telefon om ett nyhetsinslag från länssjukhuset i Kalmar. Man hade börjat använda ett gentest för att se vilka patienter som verkligen har någon nytta av cellgiftsbehandling. Många kan slippa. I kommentarerna på Facebook läste jag att någon till och med hade avslutat sin behandling på eget bevåg, eftersom hon blev så sjuk av den. Jag hade nog aldrig vågat. Jag läste en artikel om en kvinna som hade sluppit, men senare hade cancern kommit tillbaka i andra bröstet. En tjej som dom intervjuade sa också att om hon hade fått cellgifter hade hon ju verkligen varit nedbruten och sjuk. Det där verkar vara lite av en fördom, eftersom det är väldigt olika hur dåligt man mår. Själv kom jag visserligen stundtals inte ur sängen, men jag vill minnas att politikern Lena Hallengren jobbade genom hela behandlingen. Jag fick tack och lov inte cancer förrän jag hade slutat jobba. 

 Vid mitt senaste tandläkarbesök satt jag i väntrummet tillsammans med en far och hans dotter, som fick vänta en halvtimme efter utsatt tid. Jag var lite orolig att vi skulle till samma tandläkare, men min var inte försenad. Jag skulle dessutom bara göra en kontroll efter tidigare åtgärder, så det var avklarat på tio minuter. I nämnda väntrum blev jag annars mest förundrad över en gosse som hade med sig båda föräldrarna, två syskon och ett på väg. Man kan undra om inte halva familjen hade haft det lugnare hemma. Det sista jag såg innan jag gick därifrån gjorde mig snudd på förskräckt. Det var en kille i tioårsåldern som satt och åt på någonting stort och långt. Att han åt över huvud taget om han skulle in till tandläkaren tyckte jag var illa nog. Deras väntrum är väl ändå ingen matsal. Jag hoppas att det åtminstone inte var en chokladkaka han smaskade på.

Igår var det uppstigning i ottan, eftersom jag hade tid på sjukhuset på förmiddagen. Vädret lämnade en del i övrigt att önska. Jag använde luvan på jackan istället för paraply, vilket innebar att jag hade en extremt dålig hårdag. På kirurgmottagningen träffade jag bland annat en gammal kollega från golvfabriken. Det finns några stycken där som har utbildat sig och numera jobbar inom vården istället. Jag satte mig vid tv:n i väntrummet, men väntan blev kort eftersom jag blev inropad nästan direkt. Jag trodde att jag skulle få vänta i mottagningsrummet på läkaren istället, men han var ute i lika god tid han. Tillbaka nere i foajén såg jag inte min ledsagare. Jag ringde och fick veta att jag hade hittat honom om jag hade tagit hissen upp till åttonde våningen där jag var. Han stod och plåtade utsikten mot Öland och jag anslöt till honom. I hissen ner igen träffade vi en liten tjej som bara var en vecka gammal.

 Jag kom till Achima care i extra god tid till mitt senaste besök. När väntrummet var fullt trodde jag att alla andra skulle dit tidigare, men det hände inte så mycket förrän jag till slut fick komma in. Jag var lite bekymrad över att vi inte hade kollat sockret förra gången, men det visade sig att det var jag som inte begrep vad alla bokstäver betydde. Man hade tagit långtidssocker, som visar halten av blodsocker under dom senaste månaderna. Det låter ju riktigt betryggande att det låg bra. Nu tog vi EKG och blodtryck igen och så dubblade läkaren dosen på den nya blodtrycksmedicinen. Nytt besök om en månad.

Igår var vädret lite hattigt. När jag gav mig iväg på min promenad kom en granne, som var yrvaken efter sin middagslur, ut på sin balkong. Han blev förvånad när han såg att det var blött på marken och undrade om det hade regnat. Halvvägs mötte jag en annan granne på cykel. Då hade det börjat småregna lite igen, så jag hade fällt upp luvan på jackan. Hon ångrade att hon hade tagit bort sin.

Min älskade särbo gjorde ett långt uppehåll med att gå till fotvården under våra första år tillsammans. Nu har han börjat kosta på sig det igen. Då uppstår problemet att damen han går till inte tar kort. Särbon har visserligen swish, men ingen telefon med appar. Det innebär att han bara kan ta emot pengar men inte betala ut några själv. Jag antar att han kunde gå till bankomaten och ta ut kontanter. Istället ringer han till mig, så får jag swisha betalningen medan han är kvar där. Så för han över summan till mitt konto i efterhand.

Med tanke på alla mediciner med läskiga biverkningar som jag äter är seriestrippen nedan en favorit. Mina mediciner är inte ens utskrivna för att jag är sjuk utan för att risken ska minska att jag ska bli det. Tanken är att jag inte ska få cancer igen eller en stroke. Om jag kanske hade klarat mig ändå får vi aldrig veta. Jag läste nyligen en bok av en man som hade vägrat göra en stor operation och istället botat sin cancer på naturlig väg. Själv är jag lite för feg för att tacka nej till dom behandlingar jag blir erbjuden, även om dom är smärtsamma.

Strulet med min tand tyckte jag mest bara var onödigt. Att olika läkare inte har kontakt med varandra, utan patienten ska behöva ansvara för den kontakten. Först skulle jag ha hejdat tandläkaren på Folktandvården när han ville dra ut min tand. Hur det skulle ha lösts istället har jag fortfarande inte förstått riktigt, för tanden var bortom all räddning. Sedan var det ju ren tur att jag råkade nämna för dom på onkologen vad käkkirurgin höll på med. När jag väl fick dom att prata med varandra fick vi avbryta den ena behandlingen på studs. Hur som helst kontaktade jag patientnämnden. Där pratade jag med en mycket trevlig kille som skulle påtala för dom olika klinikerna att det vore bra om den vänstra handen visste vad den högra gjorde. Anmälan om vad jag anser var felbehandling fick jag göra på nätet till en annan myndighet. Killen hävdade att jag bara kunde googla på LÖS, så skulle jag hamna där. Det blev inte alls så för mig. Till slut insåg jag att han sa LÖF. Det är inte alltid lätt att höra skillnad på bokstäverna i telefon.

Efter att ha fått min tandläkartid flyttad gick jag in på 1177.se för att kolla hur lång tid dom hade satt upp för besöket. Undersökningarna numera verkar vara grundliga historier med genomgång av krämpor, mediciner, röntgenbilder och annat. Dom behöver väl ett ordentligt underlag för att kunna fastställa hur mycket man ska betala för sin frisktandvård. Det är bara att hoppas att vi hinner både allt det och att kolla upp varför bryggan strular på trettio minuter. Namnet på tandläkaren var för mig nytt och okänt. Det är lite oklart om det bara var så att han ansvarade för tiden eftersom min vanliga tandläkare var sjuk eller om det verkligen är till honom jag får komma. Han hette i alla händelser Abdullah. Den som har trixat med bryggan heter Mousa. Särbon hade först en tandläkare som hette Mostafa och senast var han hos en som hette Agnieszka. Det finns tydligen varken svenska läkare eller tandläkare i det här landet längre.

Minnet är det i vanlig ordning si och så med. Sist jag var hos tandläkaren insåg jag inte förrän jag kom ut därifrån att jag hade glömt att stänga av telefonen under besöket. Det hade väl inte varit så lyckat om den hade börjat skråla under ingreppet. När särbon var på väg hit för att hjälpa mig med fönstret låste jag upp ytterdörren så att han bara kunde gå rakt in. Jag ringde återbud när jag lyckades fixa det själv, men att dörren var olåst kom jag inte ihåg förrän jag var på väg in i duschen. Porten är låst, så det springer inte så mycket folk här uppe, men det känns ändå tryggare att ha låst om mig. Speciellt när jag springer omkring naken här inne. Jag kunde inte begripa hur handfatet i badrummet kunde ha blivit solkigt. Jag gör ju ingenting som innebär att jag blir smutsig om händerna. Sedan kom jag ihåg att jag hade tvättat mig efter att ha rotat runt i vindsförrådet. Där blir allting smutsigt.

Att ha en morgontid på sjukhuset i Kalmar när man bor i Nybro och inte har någon bil, innebär uppstigning i ottan. Så var det igår, när det var dags för besök på käkkirurgin igen. Jag är helt övertygad om att det stod i min journal att jag var inbokad för trekvart, men när det kom till kritan tog hela besöket inte mer än fem minuter. Hade jag fått komma in i exakt rätt tid hade vi rent av hunnit med vändande buss hem igen. Nu fick vi vänta en timme under vilken vi lyxade till det med varsin räkmacka. I bussen till Kalmar åkte så mycket folk att det kom en extra buss bakom vår. Hem igen framåt förmiddagen fanns det betydligt mera plats att bre ut sig på. Riktigt färdigläkt är inte min käke, så nu är nästa besök planerat i juni. För mig då. Särbon åker till sjukhuset igen redan imorgon.

När jag fick antibiotika mot min inflammerade käke slog det mig inte ens vilken hästkur det var. Oftast tar man det väl bara i en vecka eller tio dagar. Jag skulle hålla på i en hel månad. Igår var det dags för återbesök. Jag skulle först in till en sköterska och röntga vid kvart i ett. Tyvärr var bussen och därmed jag lika sen som vanligt, men hon var förvarnad. Hon hade visserligen redan ropat upp mig innan jag hann dit, men hon återkom. Det blev någon typ av tandröntgen som jag aldrig hade varit med om tidigare. Jag fick ta av mina smycken, stå inne i en mackapär och bita i en grej. Så cirkulerade det jag antar var själva röntgenapparaten runt mig. Resultatet var i alla fall glädjande. Risken att hela käken ska falla ihop verkar vara undanröjd. Tandläkaren visade mig på röntgenbilden att det bara är en liten bit kvar som ska läka. Däremot fattade jag det som att inflammationen kunde blossa upp igen om man borrade ner skruvar, så eventuellt blir det en brygga istället.

När någon påstod sig ha en innebrännare i nacken, var det ett ord som jag aldrig någonsin hade hört tidigare. Jag förstod bara på sammanhanget att det inte var någonting behagligt. Jag tänkte mig väl att det var ett dialektalt uttryck eller ett ord som personen hade hittat på själv, men på ”Acneupplysningen” fanns det förklarat i både ord och bild. Jag visste för övrigt inte att det fanns en sån sida heller, men det mesta verkar finnas på nätet numera. En innebrännare var tydligen en finne som sitter under huden. Man kallade dom även för inbyggda finnar. Typiskt för finnar under huden är tydligen att dom uppträder som en röd och ömmande punkt, ibland med en upphöjning. Bilden till vänster ska tydligen illustrera detta. En inflammation kan vara helt eller delvis inkapslad i huden där varbildningen (det gula på sidorna) inte når upp till ytan. Det gör det hela svårt eller omöjligt att klämma ut något innehåll utan att göra stor skada på hudens lager. Detta ser man på bilden till höger.

När platsen där min utdragna tand hade suttit började värka mer intensivt i söndags natt, plockade jag fram den lilla folder jag hade fått, för att få tips om hur länge det skulle kunna dröja innan det blev bättre. Där stod att läsa med fet stil: ”Om värk eller svullnad tilltar efter tre dagar - kontakta oss.” Jag insåg att det hade gått exakt så lång tid sedan operationen. Jag avvaktade ändå ett dygn i hopp om att det skulle ge med sig, men sedan ringde jag och fick tid som igår. Det tandläkaren då säger är att det brukar bli värre efter tre dagar. Ska då alla höra av sig? Varken hon som svarade när jag ringde eller hon som bokade tiden gav mig den informationen. Nu tittade bara tandläkaren i min mun och spolade med saltlösning, om jag minns rätt. Han sa att det såg bra ut och att smärtan var från benet som läkte ihop. Så passade han på att ta bort stygnen. Det såg jag ändå som en god gärning, eftersom dom har stuckits, när mat har trillat ner där.

Målet för gårdagens utflykt var käkkirurgin på sjukhuset i Kalmar. Man skulle plocka bort dom benbitar som hindrade läkningen efter den bortplockade tanden. Jag trodde i min enfald att det rörde sig om ett någorlunda normalt tandläkarbesök, men det visade sig vara en fullskalig operation. Jag fick skydd på huvud och skor och blev tvättad med sprit runt munnen. Så lades ett sånt där skydd som man har vid operationer över ansiktet, så bara munnen och näsan var synliga. Tandläkaren bedövade, plockade ut två små benbitar och sydde ihop. Hur små dom var hoppas jag ni förstår av bilden, där dom ligger bakom rumpan på Solstickepojken på en vanlig tändsticksask. Om jag förstod tandläkaren rätt så kunde den skelettstärkande behandlingen ställa till det med läkningen. Det som är bra för en sak kan tydligen vara mindre bra för en annan. Nu ska jag dit igen om en månad, för att kontrollera att det ser ut som det ska inför implantatet.