Efter den senaste operationen fick jag ett par A4 med information när jag åkte hem, men där stod ingenting om dom små tejpbitarna som satt närmast såret. Jag googlade istället och enligt en annan region skulle dom lossna och ramla bort efter ett par veckor. När det inte hade hänt på tre veckor tog jag bort dom själv och började använda silikontejp på ärret. Den jag fick tag på den här gången verkar vara hudfärgad typ. Den syns knappt och döljer dessutom ärret hyfsat bra. Skillnaden med och utan tejp syns på bilderna. Däremot upplevde jag beskeden om hur ofta den skulle bytas som lite skiftande. Å ena sidan kunde man ha den kvar så länge den var hel. Å andra sidan skulle man inte glömma att ta bort den när man duschade. Fast sedan kunde man använda den igen så länge den fäste. Jag är inte speciellt sugen på att sätta tillbaka en gammal tejp när jag har duschat. Då kostar jag definitivt hellre på mig en ny bit.

Under många år var det enda råd jag fick mot mina extraslag att dricka ett stort glas kallt vatten. Jag vet inte om det hjälper så mycket, men på morgnarna kör jag en annan variant av det. Då avslutar jag duschen med kallt vatten. Skönt är det inte, men jag hoppas att kallvattnet ska göra samma nytta utifrån som inifrån. Jag kan inbilla mig att hjärtat hoppar in i takten av chocken. När hjärtat bankar så jag blir varm är det åtminstone svalkande. När jag har duschat använder jag Shower Power i hopp om att hålla duschväggarna rena. Förr fanns det att köpa i refillflaska, men det finns åtminstone inte på Kvantum längre. Annars hade det passat mig bra, för sprutmunstycket har fungerat dåligt på dom flaskor jag har köpt i modern tid. Jag har kvar ett gammalt som fungerar som det ska. Det flyttar jag över till den nya flaskan varje gång jag byter så jag kunde lika gärna köpa refill.

När jag höll på och flaxade runt med mina mediciner inne på sjukhuset insåg jag så småningom att dom jag skulle sluta ta nog fanns kvar i dosetten i alla fall. Det är ju inte lätt att se vilket piller som är vad när man inte har originalförpackningen med sig att jämföra med. När jag kom hem fick jag pilla ut dom som inte skulle tas ur samtliga fack. Att jag redan trodde mig ha slopat dom hängde ihop med att en av mina läkare frågade hur jag mådde. Jag beklagade mig över mina värkande leder, som jag trodde hade med aromatashämmarna att göra. Han sa då att statinerna kunde ge liknande biverkningar och föreslog att jag skulle göra uppehåll med dom och se om jag mådde bättre. Det var alltså dom jag inte hade laddat i dosetten. På sjukhuset berättade någon om en patient som till slut hade fått steloperera en tå efter att ha tagit statiner, så nu vågar jag nog aldrig börja med dom igen.

 Något jag aldrig hade provat tidigare fick jag försöka mig på i veckan på uppvaket. Jag kissade på bäcken ett par gånger. Efter varje gång gjorde dom ett bladder, som jag tror dom kallade det. Det var någon typ av ultraljud som kollade om blåsan var riktigt tömd. Det gick förstås betydligt bättre när jag fick sitta upp och kissa. Efter min förra operation har jag alltid hävdat att dom körde in älsklingen till mig på en rullande fåtölj. Själv har han ställt sig aningen frågande till mitt minne, men nu såg jag att dom hade exakt såna fåtöljer på uppvaket. När det var dags för hemfärd igår väntade jag på en sjuktransport som skulle komma 11:50. 12:15 kom det en bil, men den killen hade ingen Eva på sin lista. Jag fick kontakt med avdelningen som hade beställt resan. Beskedet var att den skulle komma om tre minuter, men det dröjde snarare tjugotre. Då var bussen fullsatt, men jag hade sån tur så här var första planerade stoppet, så jag fick åka raka vägen hem. På bilden syns min ena arm under sjukhusvistelsen. Den andra såg ungefär likadan ut, så jag kände mig som rena nåldynan.

Sjukhusbesöket för avlägsnande av sköldkörteln startade igår förmiddag med invägning, blodtryckstagning och ditsättande av en infart i armen. Jag skjutsades upp liggande i sängen till operationsavdelningen. Efter en timme där med fler samtal och kontroller hamnade jag på själva operationsbordet. Jag hade bett narkospersonalen att inte berätta för mig när jag skulle somna. Det verkade dom ha fixat, för jag hade precis samma upplevelse som förra gången jag blev sövd. Det sista jag minns är ett gäng ungdomar som fladdrar runt min säng. Två timmar senare vaknade jag. På uppvaket fick jag ligga för observation i drygt sex timmar. Under tiden fick jag dropp, prover togs och en blodtrycksmanschett klämde åt runt armen med jämna mellanrum. När jag framåt kvällen blev rullad tillbaka till avdelningen fick jag dagens gladaste överraskning. Jag hade legat i dubbelrum före operationen, men nu hade jag fått ett alldeles eget rum. Resultatet av operationen syns på bilden.

Achima care hade in för vaccinationer hela eftermiddagen i torsdags. Tanken slog mig att det borde vara lugnare lite senare, men jag gick ändå dit strax efter ett. Då var det mycket riktigt knökfullt med folk och mer än tjugo nummer före mig enligt kölappen. Som väl är har jag mål i mun, för annars hade jag inte fått någon sån över huvud taget. Nu frågade jag en av dom som väntade på sin tur. Hon pekade ut en gosse som hade en rulle med kölappar i fickan och försökte hålla koll på vem som hade gått in senast. Det var tre sjuksköterskor som vaccinerade, men jag fick nog ändå vänta en halvtimme eller så. Jag hade trott att jag skulle vara hemma i god tid innan Kvantums leveranser startade vid två, men jag kom ut från vårdcentralen två minuter i. Det fick bli en rask promenad hem och jag hann precis före tjejen som kom med varorna.

 Kombinationen mängder av piller och mitt dåliga minne gör det snudd på nödvändigt för mig att ha en dosett. Den är egentligen bara tänkt för en vecka, men jag ser till att utnyttja den till två. Det är träligt nog att sitta och fylla alla fack varannan vecka. Särbon är djupt fascinerad av alla mina medikamenter. Han är äldre än jag, men äter nästan inga alls. Jag hade i det längsta dom burkar som är på gång i en större burk och reserven i en annan. Det innebar ett evigt grävande och svårt att hålla koll på vad som fanns hemma. Nu har jag tagit till ett par lite större lådor, så jag får en helt annan överblick. Dom är små nog för att få plats i mitt köksskåp men stora nog för att allting ska få plats. Hela mitt apotek, som särbon uttrycker det. Som alla förstår är det han som har tagit kortet, där jag sitter och fyller på min dosett.

I veckan var det dags för provtagning igen. Lite svårstucken var jag, så sköterskan fick sticka två gånger. Dom brukar fråga om man vill ha en linda runt armen, men jag brukar säga att det räcker med ett plåster. Den här gången frågade hon inte ens och med facit i hand hade det nog varit bättre att binda om ordentligt. På hemvägen kändes det blött på armen. Det hade varit kyligt när jag gick hemifrån, så jag hade tagit på mig Kährsskjortan som jacka. På den började det synas blodfläckar. Ärmen syns på bilden. Det var förstås inga mängder som rann ur mig, men allt som har med blod att göra tycker jag är läskigt. Älsklingen väntade här hemma. Han torkade av mig och satte på ett nytt plåster. Vid det laget hade det tydligen slutat blöda, för på det blev det ingenting alls. Skjortan fick jag ren i tvättmaskinen.

I söndags var yrseln värre än vanligt, så jag tog mig inte ens ut i duschen. Min själs älskade störtade hit och pysslade om mig. Han kollade mitt blodtryck och gav mig frukost och lunch på en bricka på sängen. Bildbeviset har han tagit själv. Frukosten kom i och för sig upp igen men det var långt ifrån lika obehagligt som första gången jag kastade upp. Då hade jag inte ätit något alls, så jag spydde bara galla. Det snurrade inte lika fort längre framåt kvällen. Igår var jag till och med ute på min promenad igen, så jag hoppas att det bara var någonting tillfälligt och relativt ofarligt. Särbon tyckte i alla fall så synd om mig att han beställde hem varor tills idag, så vi slipper cykla till Kvantum. Det kan väl om inte annat vara skönt i värmen som har kommit. Så passade jag förstås på att beställa hem lite extra av allting som var tungt, när någon annan skulle bära det.

Ibland känns liv och död som något av ett lotteri. Jag läste till exempel om Malin Berghagen, som hade fått blindtarmsinflammation. Jag trodde alltid man tog bort blindtarmen i det läget, men hon kunde välja att medicinera den. Fast då var risken att inflammationen kom tillbaka, så hon valde operation. Tack vare det upptäckte dom den elakartade, snabbväxande tumör som hon hade i blindtarmen. Nu fick dom bort den i tid.

Av någon outgrundlig anledning kan jag se på 1177.se hur mitt högkostnadsskydd löper när det gäller mediciner men inte läkarbesök. Då får jag snällt ringa eller maila om jag vill veta hur jag ligger till. Det har stört mig extra mycket att dom på Gotland och i Stockholm kunde se sina. Sist jag kollade hade sammanlagt nitton regioner anslutit sig till den tjänsten, men inte Kalmar. För mig ser det ut som på bilden nedan och jag tycker det vore fantastiskt smidigt om mina siffror också syntes där.

 Min älskade särbo tipsade mig över telefon om ett nyhetsinslag från länssjukhuset i Kalmar. Man hade börjat använda ett gentest för att se vilka patienter som verkligen har någon nytta av cellgiftsbehandling. Många kan slippa. I kommentarerna på Facebook läste jag att någon till och med hade avslutat sin behandling på eget bevåg, eftersom hon blev så sjuk av den. Jag hade nog aldrig vågat. Jag läste en artikel om en kvinna som hade sluppit, men senare hade cancern kommit tillbaka i andra bröstet. En tjej som dom intervjuade sa också att om hon hade fått cellgifter hade hon ju verkligen varit nedbruten och sjuk. Det där verkar vara lite av en fördom, eftersom det är väldigt olika hur dåligt man mår. Själv kom jag visserligen stundtals inte ur sängen, men jag vill minnas att politikern Lena Hallengren jobbade genom hela behandlingen. Jag fick tack och lov inte cancer förrän jag hade slutat jobba. 

 Vid mitt senaste tandläkarbesök satt jag i väntrummet tillsammans med en far och hans dotter, som fick vänta en halvtimme efter utsatt tid. Jag var lite orolig att vi skulle till samma tandläkare, men min var inte försenad. Jag skulle dessutom bara göra en kontroll efter tidigare åtgärder, så det var avklarat på tio minuter. I nämnda väntrum blev jag annars mest förundrad över en gosse som hade med sig båda föräldrarna, två syskon och ett på väg. Man kan undra om inte halva familjen hade haft det lugnare hemma. Det sista jag såg innan jag gick därifrån gjorde mig snudd på förskräckt. Det var en kille i tioårsåldern som satt och åt på någonting stort och långt. Att han åt över huvud taget om han skulle in till tandläkaren tyckte jag var illa nog. Deras väntrum är väl ändå ingen matsal. Jag hoppas att det åtminstone inte var en chokladkaka han smaskade på.

Igår var det uppstigning i ottan, eftersom jag hade tid på sjukhuset på förmiddagen. Vädret lämnade en del i övrigt att önska. Jag använde luvan på jackan istället för paraply, vilket innebar att jag hade en extremt dålig hårdag. På kirurgmottagningen träffade jag bland annat en gammal kollega från golvfabriken. Det finns några stycken där som har utbildat sig och numera jobbar inom vården istället. Jag satte mig vid tv:n i väntrummet, men väntan blev kort eftersom jag blev inropad nästan direkt. Jag trodde att jag skulle få vänta i mottagningsrummet på läkaren istället, men han var ute i lika god tid han. Tillbaka nere i foajén såg jag inte min ledsagare. Jag ringde och fick veta att jag hade hittat honom om jag hade tagit hissen upp till åttonde våningen där jag var. Han stod och plåtade utsikten mot Öland och jag anslöt till honom. I hissen ner igen träffade vi en liten tjej som bara var en vecka gammal.

 Jag kom till Achima care i extra god tid till mitt senaste besök. När väntrummet var fullt trodde jag att alla andra skulle dit tidigare, men det hände inte så mycket förrän jag till slut fick komma in. Jag var lite bekymrad över att vi inte hade kollat sockret förra gången, men det visade sig att det var jag som inte begrep vad alla bokstäver betydde. Man hade tagit långtidssocker, som visar halten av blodsocker under dom senaste månaderna. Det låter ju riktigt betryggande att det låg bra. Nu tog vi EKG och blodtryck igen och så dubblade läkaren dosen på den nya blodtrycksmedicinen. Nytt besök om en månad.

Igår var vädret lite hattigt. När jag gav mig iväg på min promenad kom en granne, som var yrvaken efter sin middagslur, ut på sin balkong. Han blev förvånad när han såg att det var blött på marken och undrade om det hade regnat. Halvvägs mötte jag en annan granne på cykel. Då hade det börjat småregna lite igen, så jag hade fällt upp luvan på jackan. Hon ångrade att hon hade tagit bort sin.

Min älskade särbo gjorde ett långt uppehåll med att gå till fotvården under våra första år tillsammans. Nu har han börjat kosta på sig det igen. Då uppstår problemet att damen han går till inte tar kort. Särbon har visserligen swish, men ingen telefon med appar. Det innebär att han bara kan ta emot pengar men inte betala ut några själv. Jag antar att han kunde gå till bankomaten och ta ut kontanter. Istället ringer han till mig, så får jag swisha betalningen medan han är kvar där. Så för han över summan till mitt konto i efterhand.

Med tanke på alla mediciner med läskiga biverkningar som jag äter är seriestrippen nedan en favorit. Mina mediciner är inte ens utskrivna för att jag är sjuk utan för att risken ska minska att jag ska bli det. Tanken är att jag inte ska få cancer igen eller en stroke. Om jag kanske hade klarat mig ändå får vi aldrig veta. Jag läste nyligen en bok av en man som hade vägrat göra en stor operation och istället botat sin cancer på naturlig väg. Själv är jag lite för feg för att tacka nej till dom behandlingar jag blir erbjuden, även om dom är smärtsamma.

Strulet med min tand tyckte jag mest bara var onödigt. Att olika läkare inte har kontakt med varandra, utan patienten ska behöva ansvara för den kontakten. Först skulle jag ha hejdat tandläkaren på Folktandvården när han ville dra ut min tand. Hur det skulle ha lösts istället har jag fortfarande inte förstått riktigt, för tanden var bortom all räddning. Sedan var det ju ren tur att jag råkade nämna för dom på onkologen vad käkkirurgin höll på med. När jag väl fick dom att prata med varandra fick vi avbryta den ena behandlingen på studs. Hur som helst kontaktade jag patientnämnden. Där pratade jag med en mycket trevlig kille som skulle påtala för dom olika klinikerna att det vore bra om den vänstra handen visste vad den högra gjorde. Anmälan om vad jag anser var felbehandling fick jag göra på nätet till en annan myndighet. Killen hävdade att jag bara kunde googla på LÖS, så skulle jag hamna där. Det blev inte alls så för mig. Till slut insåg jag att han sa LÖF. Det är inte alltid lätt att höra skillnad på bokstäverna i telefon.