Dom första gångerna jag tittade på kortet på mig från midsommarafton reagerade jag inte men till slut fick jag syn på någonting som inte stämde. Medaljongen jag har om halsen är helt i silver men på bilden är den plötsligt röd i mitten. Särbon och jag funderade mycket på vad som kunde ha åstadkommit effekten. Det lät visserligen långsökt att det tegelröda huset skulle ha speglat sig i mitt halssmycke, men det var den enda förklaring vi kunde komma på. När jag till slut gjorde som med allting annat och frågade AI klarnade det. Han svarade ”Anledningen till att mitten av halssmycket har blivit röd är en optisk reflektion av kamerautrustningen eller fotografens kläder i den blanka silverytan” och då gick det upp ett ljus. Älsklingen har en rosa skjorta som jag tycker är väldigt fin. Vid speciella högtider använder han den. Att det var han som var fotografen förvånar säkert ingen.

 Vi körde vilse några gånger under besöket i Blekinge. Till slut gav jag mig på att försöka få igång GPS: en i bilen utan att lyckas. Jag ringde killen hos Avis och fick veta att just den modellen inte hade någon GPS. Vem hade trott att dom hyrde ut bilar utan det numera? Det blev väldigt mycket frågande om vägen istället. Vid ett tillfälle var det två män med varsin stor hund som vi stannade intill. På närmare håll såg vi att det inte alls var hundar utan varsin get dom var ute och gick med i koppel. Ett annat par hade verkligen en hund. Dom träffade vi efter några kilometer på en mycket kurvig liten väg. Dom berättade att den hade fått en utmärkelse som södra Sveriges vackraste landsväg eller något liknande. Inne i Karlskrona gick vi till fots när vi fick fråga om vägen till Rosenbom. Han stod inte alls så centralt som jag trodde utan vid Amiralitetskyrkan.

 Huvudanledningen till vår tripp till Blekinge var särbons 75-årsdag som inföll igår. På bilden syns han med hotellfrukost och flaggan som han fick på bordet eftersom han fyllde år. Hans favorit när det gäller bakelser och tårta är Princess och det hämtade vi på ICA Maxi. Lunchen intog vi på torget, eftersom det fanns en langosvagn på plats just denna dag. Vi fick närgånget sällskap av en mås, som stirrade hungrigt på vår mat. Inte syntes det till någon papperskorg där vi kunde göra oss av med resterna av vår måltid. Vi fick veta efteråt att det fanns en i varje ände av det långsträckta torget. Båda var väl gömda. Vid torget fanns också en glasskiosk, så det blev åter igen mjukglass till dessert. Tillbaka på hotellet hittade vi ett biljardbord. Biljard är också något som åtminstone jag har tittat avundsjukt på, men aldrig testat tidigare. Det var svårt men roligt.

Vi återvände till Saxemara kyrkogård igår, eftersom särbon hade glömt att ta kort på sin gamle väns minnesplatta. Så blev det en tur till Karlshamn, där kortet på kartläsaren är taget. Den staden hade jag mig veterligen aldrig besökt tidigare. I både Karlskrona och Ronneby hade jag varit någon gång förut, även om det var som barn eller mycket ung. Lunch intogs hos Wägga Fisk & Delikatess. En fantastisk restaurang med god mat, mycket mat och mycket god service. En kille anvisade bord, en tog upp beställningen och tog betalt, ett par tjejer serverade och någon plockade bort efter dom som hade ätit. Jag åt fyra stekta sillfiléer med potatismos. I en annan del av samma lokal sålde man mjukglass, så varsin sån blev det igår också. Tillbaka på hotellet lånade vi klot och testade boulebanan som finns precis under vår balkong. Jag ser ofta folk som spelar i Nybro och har länge velat prova på.

 Igår styrde vi först kosan österut för att inta lunch på Linden i Emmaboda. Där fanns annan mat också, men vi bestämde oss ändå för varsin pizza. Särbon fick som syns på bilden i sig hela, medan jag fick be om en doggybag till halva. Den räckte till kvällsmat också. Vi fortsatte vår färd till Ronneby Brunn och anlände i lagom tid för att checka in. Efter att ha installerat oss gick vi till något som hette Mandeltårtan och fikade. Det småregnade lite, men när vi kom tillbaka till hotellet tittade solen fram. Därför gjorde jag missen att lämna både paraply och jacka där, innan vi promenerade till Trollsjön. När vi var som längst bort från hotellet hörde vi åskan mullra och efter en stund öppnade sig himlen. Vi stod ett tag under skyl, men hann ändå bli både blöta och kalla innan vi kom under tak på riktigt. Då var det skönt att det i servicen ingick en mjuk och varm badrock.

 Gårdagen började älsklingen och jag med att åka in till Kalmar, tanka upp hyrbilen och lämna tillbaka den. Så mötte vi upp hans son vid Kalmar slott för en rundvandring. Förutom allt det vackra som finns där permanent tittade vi på utställningen ”Modern Guru and the Path to Artificial Happiness”. Modern Guru skrev ut personliga budskap. Mitt blev ”utan val inga styrkor”. Från slottet traskade vi ner på stan och intog lite lunch. Herrarna åt lasagne och jag nachotallrik. Efteråt traskade vi runt lite var för sig, eftersom det inte kändes som om vi var intresserade av att titta på samma saker i centrum. Framåt eftermiddagen möttes vi upp för en fika på Kullzénska caféet. Det har funnits där så länge jag kan minnas och jag har bott i Kalmar i tio år, men ändå var det första gången jag besökte det. På åttiotalet, när jag bodde i Kalmar, fikade vi mest bara hemma hos varandra.

 Igår hämtade vi särbons son på hotellet och körde över till Öland. Första stoppet var Paradisverkstaden i Färjestaden, där vi tittade på keramik och annat. Lunch intogs hos Arontorps kroppkakor, även om ingen av oss åt just kroppkakor. Vi är lite bortskämda med att dom finns att tillgå på Kvantum här i Nybro en gång i veckan. Nu åt grabbarna raggmunk och jag pasta med köttfärssås. Dom gör en extremt god sås som jag har längtat efter sedan jag var där sist och råkade beställa fel. Desserten fick vänta tills vi kom till Sandvik. Där åt vi varsin glass på ICA Nära Trossen, som hade ett bord i entrén där vi kunde sitta. Vi körde östra landsvägen upp till norra udden, vilket innebar en lång och slingrig väg. Där gick vi en tur i Trollskogen, som jag aldrig hade besökt. Hem tog vi västra vägen, som är betydligt rakare och mera lättkörd. Dock gjorde vi en avstickare ner till kustvägen för att visa vår gäst raukarna och Gillberga stenbrott. 

När särbon och jag hade mött upp hans son vid tåget igår traskade vi allihop till restaurangen Thai Silk där vi åt lunchbuffé. När det så var dags att dra iväg med hyrbilen uppstod det problem. Förarsätet var inställt för någon som hade dubbelt så långa ben som jag och vi hittade inget kommando för att flytta fram det. Allting är ju elektroniskt på bilarna nu för tiden. Den yngre av männen på bilden lyckades till slut fixa det, men när jag stängde av motorn nästa gång gled sätet tillbaka till ursprungsläget. Det visade sig vara så smart så det återvände till där jag ville ha det så fort jag startade bilen igen. Vi tog en tripp till Kosta outlet, även om just outleten var det enda vi inte besökte. Bakom den fanns både ett fik och glasbutiker som jag helt har missat vid tidigare besök. Efter att ha lämnat av sonen vid hans hotell framåt aftonen fortsatte älsklingen och jag till Kvantum och passade på att veckohandla medan vi hade bil.

 Julafton blev en lugn och trivsam historia med bara jag och min själs älskade. Det börjar kännas som en tradition att vi plockar ihop vårt eget lilla julbord. Så tittar vi på Kalle Ankas jul på tv och äter choklad och skumtomtar. Efter det blir det julklappsutdelning. Några överraskningar blev det i år, eftersom bror och svägerska hade plockat ihop varsin klapp till oss. Till varandra ger vi sånt vi har önskat oss, men som ändå är roligt att få. Kärleken fick i år två olika väggalmanackor. En med kort på oss två och en med naturbilder. En bok blev det också. Jag fick ett helt gäng med filmer som jag ville ha och en sorts kolor som numera går under nostalgiflagg och inte finns i dom vanliga butikerna. Sagan om Karl-Bertil Jonssons julafton har åtminstone jag sett så länge jag kan minnas, fast jag tydligen var i tonåren när den kom. Efter den plockade vi i oss lite mer av julmaten till kvällsmat.

 Sedan Berith gick bort har jag funderat lite extra på henne och minnen av flera gånger vi har sprungit på varandra genom åren har dykt upp. En gång när jag gick över gatan från busshållplatsen till sjukhuset i Kalmar kom jag ifatt henne och hennes man. Troligen hade vi åkt samma buss från Nybro utan att se varandra. På Kvantum minns jag att jag träffade båda en gång, för då frågade hon sin man om han såg vem jag var. Vid ett annat tillfälle var Berith där ensam. Då fick jag höra alla detaljer om hur hon hade blivit akut sjuk och hamnat på sjukhus. Hon fick en hel radda med mediciner efteråt. Dom kom fördoserade på en rulle, där hon bara hade att riva av en påse i taget. Så hade vi tandläkartid samtidigt en dag. Då hjälpte jag henne att logga in. Alla uppskattar inte riktigt att man ska göra sånt själv med en dator numera. Det finns människor som jag har jobbat tillsammans med i flera år och aldrig någonsin stött ihop med utanför kära Kährs, fast vi bor i samma lilla håla. Berith har jag i alla fall sett någon gång ibland.

Jag kommer ofta på mig själv med att tala med döda ting och framför allt med datorn. Om det då är så att lika barn leka bäst måtte jag ha träffat min perfekta partner på gamla dagar. Särbon kan inte lyssna på väderleksrapporten utan att hela tiden svara meteorologen, som naturligtvis inte kan höra honom. Tittar han på sport på tv:n skriker och grälar han på domaren och även på spelarna, så jag blir rädd fast jag sitter i ett annat rum. Om hans mage knorrar svarar han den också. På bilden syns han med sin favorit bland samtalspartners. Hon heter Märta och hör hemma bland dom andra figurinerna i köksfönstret. Jag anar att han vänder sig till henne när han inte får dom svar han vill ha av mig. Av henne får han inga alls. Hon bara tiger och samtycker. Allra mest och helst pratar vi förstås med varandra min älskade särbo och jag.

Under min promenad igår försökte jag nå särbon via SMS utan att få svar. Till slut ringde jag flera gånger med samma nedslående resultat. Jag hoppades att det bara var något strul med telefonen, men jag måste ändå gå hem till honom för att få kontakt. Problemet var att jag bara hade tagit med mig min lägenhetsnyckel när jag gick ut. För att ta mig in i hans hus (och i värsta fall hans lägenhet om ingen öppnade) blev jag tvungen att först gå hem till mig och hämta den stora nyckelknippan. Jag fann som väl var min själs älskade, men någon telefon hade han inte hört. Han hittade den inte ens när han skulle kolla. Ingen av oss tänkte på att jag kunde ringa från min, så vi kunde lokalisera hans med signalen. Istället hjälptes vi åt att leta tills jag hittade telefonen under hans huvudkudde. Han tog ”Prinsessan på ärten” till en helt ny nivå.

En av min älskade särbos specialiteter i köket är ugnspannkaka. Han är mäkta stolt när smeten reser sig så den bildar en hel liten bergskedja. Vad han själv kallar dom för lämpar sig tyvärr inte i tryck. I början gjorde han den alltid i sitt eget kök. Sedan han flyttade tillagningen hem till mig har det varit dåligt med kullarna. Vi har provat att ta ett extra ägg, att vispa smeten dagen innan och alla andra knep vi har kommit på, men ingenting har hjälpt. Vi började tro att det var min ugn som bar skulden till den uteblivna höjningen. Men så hände det plötsligt. Han hade vispat smeten i förväg och låtit den stå i kylskåpet över natten. Resultatet syns på bilden, som är tagen in i ugnen under pågående gräddning. Pannkakan är visserligen lika god utan kullar, men nu blev han lika nöjd som jag.

Särbon och jag träffade på mannen i ett yngre bekant par. När jag frågade efter hans sambo råkade jag kalla henne för fru och frågade därför om han hade gjort henne till en ärbar kvinna ännu. Han hade uppenbarligen hört det ålderdomliga uttrycket tidigare, för han svarade ”Nej, men snart så”. När jag någon vecka senare sprang på sambon sa jag därför grattis utan att tänka mig för. Samtidigt som orden slank ur min mun slog det mig att hennes kille kanske hade menat att han tänkte fria. Var det då planerat att bli en överraskning höll ju jag på att förstöra alltihop. Jag pratade bort och slätade över alltihop så gott jag kunde. Häromdagen gick jag i alla fall in på Ratsit på nätet och konstaterade att nu var dom gifta. Då skrev jag till henne på Messenger och gratulerade från mig och mannen i mitt liv. 

 För min älskade särbo blev det en lång dag i onsdags. Han hade blivit väckt mitt i natten av ungdomar som stod utanför hans och varvade motorerna på sina bilar. Efter det hade han aldrig lyckats somna om. På eftermiddagen besökte han en god vän som fyllde hundra år. Jag hoppades nästan att någon skulle fråga var jag hade honom, så jag kunde säga att han var på Kungshallshemmet och invänta reaktionen. Nu träffade jag ingen av våra gemensamma bekanta just den dagen. Särbon hade fått skjuts med en granne, som skulle till jobbet. Han hamnade på ett riktigt kalas. Det hade bjudits på en rejäl smörgåstårta med mycket lax på och till kaffet chokladtårtan på bilden. Kaffe dricker han i och för sig inte, men han hade fått cider istället. Han funderade innan han gick på att ta en hamburgare på hemvägen, men vid det laget var han mätt och belåten.

Ett av dom små visdomsord jag brukar dela med mig av på min Facebooksida lyder ”Den dagen jag ser en leende joggare ska jag överväga saken”. Dom brukar verkligen inte se direkt överlyckliga ut. Men så en dag hände det plötsligt. Jag mötte ett par som sprang tillsammans. Kvinnan jagade tappert mannen och hon sken som en sol hela tiden.
Min egen och mina närmaste klasskamraters mammor dog alla i cancer. Min mamma blev 56, ett par var ännu yngre när dom gick bort och en hann fylla sjuttio. Min bror brukar hävda att det har med kalkstensgrunden på Öland att göra att så många fick cancer. Å andra sidan lever fortfarande min ingifta faster. Hon har bott någon kilometer från mitt föräldrahem i alla år och närmar sig nittio. Min älskade särbo är helt inne på att det har med generna att göra om man får cancer. Enligt andra källor har det mer med maten att göra. Jag läste att japanska kvinnor inte får bröstcancer förrän dom flyttar till USA och byter livsstil.

 Min själs älskade går sällan eller aldrig ut utan huvudbonad. På vintern är det mössa som gäller, men när vårvärmen kommer byter han till keps. Åtminstone var det tanken nu i dagarna, men kepsen var puts väck. Han kunde inte för sitt liv begripa var han hade lagt den för vinterförvaring. Jag erbjöd mig att hjälpa till att leta, eftersom jag gör det mera förutsättningslöst. Han själv säger bara att där är den inte och där skulle han aldrig lägga den. Efter någon vecka, när han började ge upp hoppet om sin älskade keps, föreslog jag honom att kolla i den stora ryggsäcken. Den har inte använts på länge, så jag tänkte mig att kepsen kunde ha blivit kvar i den. Han kom inte ens så långt, för när han lyfte på ryggsäcken hittade han kepsen under den. Snacka om att jag kände mig som Saida när jag kunde hjälpa honom att hitta den utan att ens gå hem till honom.

 Förutom röda rosor och paket på min födelsedag bjöd min älskade särbo på lunch på Baroness. Pannbiff för honom och pizza till mig. Båda mina bröder tajmade sina telefonsamtal för att säga grattis perfekt. Den ene ringde när jag var klar i duschen och innan jag hade hunnit lämna hemmet. Jag stängde av signalen på telefonen medan vi åt. Min andre bror ringde tio sekunder efter att jag hade satt på den igen. Särbon och jag fortsatte in på Godisgrisen, där han bjöd på glass till efterrätt. Jag trodde att jag tog en vanlig Daimstrut, men mannen påpekade för mig att det stod Dumle på den. Jag är minst lika förtjust i Dumle som i Daim, så det var en mycket välsmakande nyhet. Åtminstone var den ny för mig. Promenaden till och från rondellen ägnade vi åt fotografering. Det var länge sedan vi var ute och plåtade tillsammans annars.

När Torbjörn gick bort begravdes han tillsammans med sina föräldrar. Stenen togs bort för att sätta dit hans namn och sedan dess har jag väntat på att den skulle komma tillbaka. Det dröjde mer än ett halvår, men nu är den på plats. Det som stör mig lite är att inte alla tre har samma stavning på efternamnet. Det verkar som om dom själva har stavat det med ett H på slutet, men att namnet inte stavades så i ”kyrkböckerna”. Vi är ju några stycken som stavar våra namn annorlunda än hur dom ”ska” vara. Jag kan tänka mig att pappan sa till om hur dom stavade när mamman dog och att Torbjörn gjorde det när pappan gick bort. När det sedan var dags för honom själv fanns det ingen kvar som kunde säga något, så man stavade enligt vad som stod i folkbokföringen. Min särbo var tveksam till att ha ett H i slutet på namnet. För mig som dansade mig igenom min ungdom är Lundegård utan H framför allt en festplats.

 Julafton blev en lugn tillställning på tu man hand med min själs älskade, även om jag ställde till lite kaos i köket innan han kom. Janssons frestelse skulle enligt instruktionen vändas i ugnen efter halva tiden. I mina försök att undgå att bränna mig tippade jag nästan ut den. Som väl var lyckades jag inte spilla ut hela över mig och köksgolvet, men en del kladd i ugnen blev det. När potatisen vägrade sluta stormkoka berodde det i vanlig ordning på att jag hade sänkt värmen på fel platta. Mat blev det till slut i alla fall och både Kalle Anka och Karl-Bertil Jonsson på tv. I julklapp fick jag exakt det jag hade önskat mig. En hel uppsättning med frottéhanddukar, eftersom dom jag hade var tämligen slitna av ålder och flitigt användande. Dessutom fick jag en tvålpump till handtvålen i badrummet. Den var en riktig fullträff, till skillnad från dom jag har hittat till duschen. Särbon fick en fotoalmanacka till varje rum i sin lägenhet.

Min älskade särbo har varit i Stockholm och hälsat på sin son. Vid ett tillfälle åt han schnitzel två dagar i rad, men det var absolut ingenting som störde honom. Jag konstaterade att vi är lika men ändå olika, för själv äter jag alltid pizza två dagar i rad när han inte är hemma. Att det blir så hänger mest ihop med att jag inte orkar äta en hel pizza på en gång. Jag har inte ätit schnitzel i hela mitt liv och han är inte överdrivet förtjust i pizza, så vi får passa på när vi inte är på samma ställe. På ett av älsklingens gamla skolkort förvånades jag över hur många flickor som var mer eller mindre kortklippta på den tiden. Numera tycker jag det känns som om varenda tjej hade långt hår. I första säsongen av ”Bonde söker fru - Jorden runt” blev jag extra förtjust i en av tjejerna just för att hon hade en snygg, kortare frisyr. Killen valde verkligen henne, men vid uppföljningen en tid senare hade hon låtit håret växa ut.

 Jag har hört att man väljer en man som är lik ens far och på många sätt kan det säkert stämma. När det gäller deras olika sätt att se på sport på tv känns däremot min far och min särbo ganska olika. Pappa hade tv:n på högt, men man fick ändå inte störa med så mycket som ett pip i det rummet. Som jag minns det var han själv också tyst och djupt koncentrerad. Särbon har ljudet på hyfsat tyst och emellanåt stänger han av det helt och hållet. Själv kan han däremot gapa om dåliga domslut och filmande spelare. Prata med mig under spelet har han heller inga problem med, så det har till och med hänt att jag har sett någon period av någon fotbollsmatch tillsammans med honom. Att pappa köpte ny tv till något sportevenemang medan särbon inte har någon tv över huvud taget, säger väl också en del.

Vid ett besök i centrum träffade jag en före detta arbetskamrat utanför Willys. Han hävdade att jag hade blivit så gammal att han inte kände igen mig. Nästa arbetskamrat kom ut från Kvantum. Hon kände i gengäld igen mig på långt håll. På vägen in i butiken mötte jag ett bekant par med en jättelik planka på en kundvagn. Det var uppenbarligen fest på gång. Vid lösgodiset hörde jag en mamma säga till sina barn att dom fick ta för tjugo kronor var. Det var nog tur att hon inte visste hur mycket min påse kostade. Självscannar gör jag alltid när jag handlar på Kvantum, men då har jag en vagn full av varor. Att använda samma maskin som snabbkassa är jag inte lika van vid, så det tog ett par försök innan jag lyckades göra allting i rätt ordning. På vägen hem såg jag grannfrun köra genom en av Nybros hårdast trafikerade korsningar. Hon fyller snart nittio, men räds inga såna utmaningar.

 Min äldste bror och hans kompis har varit på Gotland och Öland med motorcykel i förra veckan. I lördags stannade dom till här och fikade på vägen hem till Bollnäs. Det visade sig att polaren var glutenallergiker, så på kuppen fick jag lära mig hur symbolen för glutenfria produkter ser ut. Det där med gluten och hur det fungerar begriper jag däremot fortfarande inte. Då försökte ändå kompisen, som tydligen är kemilärare, förklara det för mig. Igår firade jag och min själs älskade hans födelsedag lite i förväg med ett restaurangbesök. Själva födelsedagen infaller idag och jag har gjort en smörgåsstubbe. Mitt ögonmått hade tydligen fallerat när jag handlade till den, så burken med kantarellost var bara hälften så stor som den brukar vara. Nu fyllde jag på med mjukosten vi brukar ha på smörgås och hoppas att smaken inte påverkas alltför mycket. Åtminstone inte i negativ riktning.

När jag skriver om färdigrätter, typ risgrynsgröt och ärtsoppa, kan jag känna mig som en dålig husmor. Ändå fick Word mig att inse att det kunde ha varit värre. När jag skrev om hur jag vispade pannkakssmet ville den rätta det till pannkaksmix. Mjöl, ägg och mjölk kan jag faktiskt röra ihop, utan att ta några genvägar.
Bilden nedan tog mig tillbaka till nittiotalet, när jag flyttade hit. Exakt så satt kvarterets äldre damer nere på gården. Dom flesta grät och var ledsna över allt jäkelskap som tydligen fanns redan då. Min favorit var Sara, för hon var arg istället och svor så det osade. När diabetesen tog hennes ena ben var det tur att hon hade det där humöret. Jag minns ännu den gången hon hade tagit sig runt området med sin rollator. När hon inte tog sig uppför en backe på slutet, fick hon vända och gå samma väg tillbaka. Då var hon inte glad.

När särbon skulle planera säsongens resa till Stockholm, fastnade han på att det inte gick att köpa biljett speciellt långt i förväg till det tidiga tåg han brukar ta. Till slut snackade han i alla fall ihop sig med en anställd på SJ om att ta en något senare avgång. Tidigare har vi med gemensamma ansträngningar bokat tågbiljetterna online, men nu passade han på att få det också avklarat på telefon. Problem uppstod när han skulle betala för dom, eftersom han inte har någon smartfåne. Det slutade med att jag skulle fixa det med min telefon. Det skulle först och främst komma ett mail, men det syntes inte till, fast vi även kollade skräpposten. När samtalet var avslutat hittade vi det där ändå. Vi hade inte förstått att det kom från SJ, eftersom adressen var en helt annan. Så skulle gossen i andra änden försöka få kontakt med min telefon för betalningen. Det gick inte alls, så det slutade med att vi fick ta det via Swish.

Grannarna på nedre botten har bara en halvtrappa ner till postboxarna innanför ytterdörren, men eftersom båda är runt nittio har det ändå hänt att jag har erbjudit mina tjänster. Första gången blev det riktigt pinsamt. Det tog tvärstopp när jag försökte låsa upp deras box, fast jag utan problem öppnar min egen, som är exakt likadan, var och varannan dag. Grannfrun fick komma ner och öppna den själv. Jag vågade mig ändå på att försöka igen häromdagen och då insåg jag vad som förmodligen hade gått fel förra gången. Vi har våra boxar på varsin sida och båda öppnas ut mot sidan av anläggningen. Det antar jag betyder att man får vrida nyckeln åt olika håll, beroende på om man ska öppna en vänster- eller högerhängd lucka. Inte undra på att det tog tvärstopp för mig, om jag försökte låsa deras box, när den redan var låst.

Precis innan jul kom det ett litet paket från Apotea. Tanken var just att det skulle vara så litet så det fick plats i min postbox. Nu var det tydligen någonting i innehållet som gjorde att det ändå levererades till ett utlämningsställe. Inte låg det kvar mer än en vecka heller. Jag tänkte vänta tills vi hade firat jul klart, men annandagen var min plan att cykla till Willys och hämta det. Möjligen skulle det regna den dagen, så jag fick vänta en dag extra. Att det däremot skulle vara alldeles vitt utanför mina fönster när jag vaknade, var jag inte alls beredd på. Jag förstår visserligen med tanke på alla olyckor jag läser om och hur mycket dom har att göra på akuten, att dom flesta lever precis som vanligt oavsett väglag. Själv känner jag att det vore helt onödigt att sitta med ett brutet ben resten av vintern, när jag inte har något jobb som jag måste ge mig iväg till. Nu är ju min älskade särbo både världens snällaste och en riktig gentleman, så han knatade ner till centrum och hämtade paketet. Jag antar att det vore ännu värre om han bröt något, eftersom han är äldre än jag, men han är hyfsat envis också.

Varje gång jag har mailat en godnattbild till min älskade där en nalle eller liknande har burit nattmössa, har han kommenterat att han nog skulle klä i en sån. Därför fick han bland annat mössan på bilden i julklapp. Han är väldigt frusen och rejält påpälsad när han sover, så jag tycker rentav att han borde kunna använda den. Hur det blir med det återstår att se, men riktigt överraskad blev han i alla händelser. Hyfsat frusen är jag också, så jag fick både myssockar, vantar och kreationen på bilden. Den låg i paketet från Kina och har oroat mig sedan det kom fram. Som tur var skedde inte det förrän två dagar före julafton, så jag slapp fundera på det så länge. Paketet såg nämligen på tok för litet ut för att kunna rymma det som fanns däri. Jag var övertygad om att plagget antingen måste vara extremt tunt eller vara någonting helt annat än det vi hade köpt. Hur allt som syns på bilden kunde få plats begriper jag fortfarande inte, fast jag själv öppnade det. Att över huvud taget få tag i en mössa som känns bra utan att prova tycker jag var väldigt lyckat. Den är dessutom luddig och skön på insidan.

I början av vårt förhållande brukade min älskade särbo bjuda på pannkakor hemma hos sig en gång i veckan. Varannan gång var det tunnpannkakor och varannan gång ugnspannkaka. Brevet från mammografin om en knöl i mitt bröst låg i mitt postfack en dag när vi kom hit efter en sån lunch. Det är tyvärr det mest bestående minnet jag har av dom där tillfällena. Jag tror också att det var medan jag var sjuk som vi kom ifrån pannkakan. Nu har vi i alla fall tagit upp vanan igen. Skillnaden är att vi äter hemma hos mig och att vi för enkelhetens skull alltid gör ugnspannkaka. När den inte bubblade upp lika högt här som hos honom, trodde särbon att det var fel på min ugn. Sedan insåg vi att vi hade glömt biten med att smeten ska stå och svälla. Därför vispar jag den numera så fort jag har kommit ur sängen på morgonen. Jag utgår från att ingen vill se ett kort på mig när jag spritt naken står i köket och vispar pannkakssmet, så jag bjuder på ett av det färdiga resultatet istället.

Igår var det dags för vaccination och det blev en mycket social historia. Jag minns knappt när jag senast pratade med så många olika människor på en och samma dag. Redan innan jag hann iväg ringde det på dörren. Utanför stod grannfrun. Femtio meter hemifrån mötte jag en annan granne. Han kom på cykel och kastade bara åt mig några ord i förbifarten. På vårdcentralen väntade jag tillsammans med ett mycket trevligt par, som jag aldrig hade sett förr. Sköterskan som skötte datorn hade tydligen vaccinerat mig tidigare och kände igen mina tatueringar. Ut därifrån gick jag med en manlig sjuksköterska, som jag bytte några ord med. På väg till Willys träffade jag en av särbons bekanta och inne i butiken en före detta arbetskamrat. Svängen avslutades på My Way och tjejen som säljer godis där är minst lika pratglad som jag. Cirkeln slöts när jag kom hem igen. Utanför porten hittade jag min älskade särbo i samspråk med grannfrun.

Jag fick för mig att jag ville göra varm smörgåstårta och började leta recept. Problemet var att alla innehöll endera creme fraiche, som mannen i mitt liv inte tycker om, eller svamp som jag inte äter. Smakupplevelsen jag var ute efter hörde dessutom egentligen ihop med att jag brukade göra tacofärs och ha det i eller på något bröd toppat med riven ost, medan jag var singel. Jag skred alltså till verket och uppfann en egen varm smörgåstårta med tacofärs. Som tur var tyckte även särbon om den och kan tänka sig att äta den igen. En miss jag gjorde var att jag försökte lägga brödkakorna lite omlott. Det hade förstås varit betydligt enklare att skära bitar om alla skivorna hade varit skårade på samma ställe. Att den ser lite torr ut hänger ihop med att jag lät den stå på värmning när särbon blev försenad. När den ändå inte ska stå i ugnen mer än en kvart kan jag ju vänta tills han är här med att ställa in den nästa gång.

Det jag saknar mest, förutom min själs älskade, från min vecka som sambo är att få hjälp med att smörja in ryggen efter duschen. Han skulle säkert komma hit och göra det om jag bad honom, men jag är ju egentligen inte handikappad. Jag har bara lite svårt att nå och så är det så himla skönt när han gör det. Något jag saknar mindre är att ha allting jag behöver i badrummet i en necessär. Särskilt som det inte finns någonstans att ställa den i hans badrum, eftersom han inte har någon tvättmaskin. Jag får rota runt i den så gott jag kan, medan den hänger på ett par handdukskrokar. Det allra bästa med att flytta hem igen var ändå duschen. Hos särbon får man duscha väldigt försiktigt och helst bara spruta vatten rakt neråt, om det inte ska bli översvämning. Innanför mina duschväggar kan man dra på för fullt åt nästan vilket håll man vill.

Idag är det ingen vanlig dag, för idag är det älsklingens födelsedag. Jag brukar tillverka personliga födelsedagskort och skicka till mina släktingar när dom fyller år. Så även till särbon. Nu är ju inte mitt minne vad det borde vara, så det slog mig inte förrän igår att jag hade glömt att posta det. Nu bor vi som tur är bara hundra meter ifrån varandra, så när han hade somnat igår kväll smög jag bort och lämnade det personligen i hans postbox. Tack vare att jag inte vågar mig ut alltför sent, upptäckte jag min tvätt i någorlunda tid. Det var perfekt torkväder igår och skulle bli regn idag, så jag hade tänkt ta in den tidigare på kvällen. Nu blev klockan över tio, så jag försökte skramla så lite jag kunde ute på balkongen. Tack vare att kvällarna är som ljusast just nu såg jag i alla fall vad jag gjorde. Nyss ringde särbon. Han hade beställt prinsessbakelser och traskade själv iväg för att hämta dom på förmiddagen. Samma tjej som gav oss negerbollar med pärlsocker på, när vi båda sa kokos, hade lyckats strula till det den här gången också. Hon hade skrivit något helt annat på lappen. Man får väl vara glad att det inte fanns en färdig kartong, som han bar hem. Det hade varit aningen snopet att öppna den i eftermiddag och inte alls hitta det han var sugen på.

Under gårdagens veckohandling kom vi ifrån varandra, jag och min älskade. När jag såg honom gå förbi gången som jag för tillfället befann mig i, försökte jag påkalla hans uppmärksamhet. Han vred på huvudet och såg rakt på mig, men kände uppenbarligen inte igen mig utan knallade vidare. Då har vi ändå träffats dagligen i flera års tid. Själv hävdade han efteråt att han inte hade sett mig över huvud taget. Numera duschar jag på morgnarna när jag stiger upp. Förr gjorde jag det alltid när jag hade rört mig klart för dagen och skulle slå mig ner och ta det lugnt. Så varma dagar som igår undrar jag om jag inte borde återgå till det upplägget. Jag var alldeles genomsvett, när jag hade cyklat hem från Kvantum med fullastad cykel. Hemkomna satte vi oss på balkongen och särbon bjöd först på baguette och sedan på jordgubbar. Den enda nackdelen med att sitta så när jag äter är att jag spiller ner mina kläder. Nu hade jag i alla fall haft vett att byta byxor, så jag hade ett par rena när vi skulle iväg till lasarettet idag.

Gemensamt med min salig far har jag att han som jag var beroende av att ha en näsduk i fickan. Framför allt om jag cyklar eller promenerar någonstans, rinner näsan, när jag kommer fram. Min första anhalt igår var posten, som är inhyst på Willys. När jag klev av cykeln utanför butiken, insåg jag till min förskräckelse att jag hade flyttat över näsduken som låg i den varmare jackan till sommarjackan. Jag hade uppenbarligen inte tänkt mig att det skulle bli kallare igen. Nästa stopp var Kvantum, eftersom ett par paket skulle gå med Schenker. Vid förköpet där finns ett handfat, så jag planerade att ta snytpapper där. Det glömde jag förstås tills det nästan var min tur, så det fick vänta tills jag hade uträttat mitt ärende. Just då var dessutom mannen som hade stått vid handfatet klar, så jag slapp trängas med honom. Jag gick precis efter honom ut ur butiken och först då upptäckte jag att det var min egen man. Jag visste att han skulle vara där, så jag hade tittat efter honom vid kassorna när jag kom. Vid handfatet såg jag honom i och för sig bara bakifrån, men man tycker väl att jag borde känna igen någon som jag har träffat varje dag i flera år på klädseln. Han var klädd exakt som på den bifogade bilden och det är så jag är van att se honom.

Min älskade särbo kom ut strax före mig på vår lördagspromenad. Samtidigt som jag närmade mig honom kom en cyklist från ett annat håll. Jag konstaterade att det inte var någon jag kände och han gjorde samma sak om mig. När han stannade för att prata med min särbo, visade det sig att vi visst var bekanta. Jag hade inte sett vem det var eftersom han hade solglasögon och han hade inte känt igen mig när jag hade hår. Det var bestämt ett tag sedan vi sågs senast. Vädret var så somrigt att jag tänkte ta sommarjackan, när jag gick ut. Som väl var valde jag bort den också, för det hade varit för varmt med jacka över huvud taget i solen. Till och med särbon, som är extremt frusen, fick ta av sig jackan ett par gånger. Jag hade konstaterat att en skogsväg här i närheten var tillfixad. Där har varit djupa spår efter skogsmaskiner. Det var väl inte så bra, med tanke på att Dackeleden går precis där. Mycket riktigt slutade den nya beläggningen där leden vek av in i skogen. Eftersom min foto-app har visselfunktion, tog kameran massor av kort när den hörde fåglarna sjunga. Jag tänkte använda ett av dom för att visa hur det nya underlaget såg ut, men så bestämde jag mig för att ett kort på mig och min stora kärlek kanske var lite roligare.

På grund av sjukdom firade min älskade och jag in det nya året på tu man hand. Det innebar att jag taggade ner lite på mina ansträngningar, men jag hoppas och tror ändå att han blev nöjd. Det blev tre sorters snittar istället för dom vanliga fyra. Dom var inte lika tjusigt dekorerade som när vi har gäster, men förhoppningsvis lika goda. Fläskfilén, som annars är ugnsgratinerad, gjorde jag gryta av när det bara var vi två. Fastighetsmäklarens stora fyrverkeri går numera så högt, att vi bara behövde gå ner till gatan här utanför för att se det. Under kvällen stoppade vi i oss lite smått och gott. Vi löste något korsord, men annars satt vi mest och pratade. Jag hade bara köpt en liten flaska cider att skåla in 2023 i. Den var precis lagom för att vi skulle få varsitt glas. Den bubblade visserligen inte, men det är förhoppningsvis inget krav. Jag minns till exempel hur vi skålade in nyåret i glögg när jag var barn. Grannarnas brännande av pengar efter tolvslaget nöjde vi oss med att se från balkongen, fast träden skymmer en del där. Det brukar synas något fyrverkeri här och där, men i år fanns dom i en linje hela vägen så långt man såg.

Julafton firades mycket traditionellt, fast det bara var min älskade särbo och jag. Julbordet avåt vi redan till lunch. På kvällen blev det julgröt. Vi hade visserligen inget hemlagat godis, som det vi bjöds på i Kåremo för en dryg vecka sedan. Här fanns desto mera choklad, eftersom vi hade fått ett par chokladaskar i gemensam julklapp. Jag fick dessutom ett senilsnöre till glasögonen, eftersom min vanligaste fråga numera verkar vara var jag har lagt dom. Av min själs älskade fick jag härliga myssockar med halkskydd. Jag är alltid kall om fötterna och mina golv känns extremt hala. Så fick jag nya kökshanddukar. Jag har lyckats sticka hål i varenda en av dom gamla, när jag har torkat knivar. Den allra finaste julklappen var ett gäng hemkörningar av mat från Kvantum. Det är verkligen ljuvligt att slippa cykla hem därifrån med fullastad cykel i kyla och halka nu på vintern. Min älskade är minst lika frusen som jag, så han fick tröjor. Det går åt, när han klär sig i lager på lager. Så hade jag gjort en almanacka med mina naturbilder och en med kort på oss båda från året som gick till honom.