Hej på er igen.

Just nu är det väldigt tungt för mig. Väldigt, väldigt tungt.

Måndagen den 4 maj som var nu, så var jag tvungen att säga farväl till min lilla vovve Tindra, och låta henne somna in. Hon hade varit sjuk ett tag, och eftersom hon var så gammal skulle hon troligtvis inte överleva någon behandling, så jag fattade beslutet att låta henne somna in. Det var oerhört smärtsamt och sorgligt, men det var det bästa och det skonsammaste för henne. Hon blev 14 år och en månad, vilket är ganska gammalt för en hund ändå. Jag är så tacksam för alla år vi fick tillsammans. Men hon fattas mig. Saknaden är så stor, och så djup.

Tindra kom till mig i november 2014, när hon var två och ett halvt år. Hon var en Chihuahua-blandras och var en omplaceringshund. Jag hade en vän då som hjälpte till att omplacera djur, och hon frågade mig om jag ville ta över Tindra. Tindra hade inte haft det bra i sina tidigare hem, hon hade blivit vanvårdad, och behövde komma till ett bättre hem. Jag kände att jag absolut kunde ge henne det.

Min hund som jag hade innan henne, som hette Kiara, fick cancer och gick bort i början av 2014. Jag fick låta henne somna in. Sorgen efter henne var svår, så när jag fick förfrågan om att ta mig an en ny hund så kände jag direkt att det var något jag ville. Särskilt när det handlade om en hund som inte hade blivit bra behandlad och behövde komma till ett bättre hem. Så den 15 november 2014 kom lilla Tindra hem till mig, hem för att stanna.

Och hon var i illa skick när hon kom. Hon var kraftigt underviktig, man kunde se revbenen på henne. Hon hade jättelånga klor, så hon hade svårt att gå. Och hon var väldigt rädd och nervös. När man såg henne i ögonen, var det som att det inte fanns nåt liv i henne. Det var väldigt omskakande. Så jag kände att detta måste vi åtgärda så fort som möjligt.

Det mest akuta var att få hennes klor klippta, och att få upp henne i vikt. Så jag tog henne till en veterinär för att få hennes klor nerklippta, och för att få rådgivning i allt det övriga. Jag började försöka få henne att gå upp i vikt, genom att köpa rätt foder för henne. Hon hade svårt att äta, så jag matade henne för hand. Efter att ha kämpat lite med det, så började hon äntligen äta ordentligt. Det gick ganska snabbt då att få upp vikten på henne, och efter bara två månader hade hon helt växt ur den selen hon hade när jag fick henne. Så när det hade gått några månader, så var hon uppe i sin normalvikt. Det kändes jätteskönt.

I takt med att tiden gick, så började jag se en helt ny hund växa fram. Hennes nervositet försvann, hon åt som hon skulle, hon blev jättesocial, hon var busig med glimten i ögat, och var nyfiken på allt och alla. Hon blev till en väldigt glad, hälsosam och social hund, och det var så underbart att se. Det enda hon behövde var omvårdnad, omtanke, uppmärksamhet och kärlek. För mig var det inte svårt att ge henne det, det kommer naturligt för mig. Jag är en sådan person, därför visste jag att jag kunde ge henne exakt det hon behövde. Och det gjorde jag också. Hon utvecklades till en sån glad, charmig och underbar hund. Och alla som träffade Tindra tyckte så mycket om henne, alla älskade Tindra. Hon var oemotståndlig. 

Under åren som har gått så har vårt liv tillsammans varit så givande. Hon blev min bästa vän och livspartner, vi upplevde många äventyr tillsammans, och vi delade så mycket glädje och kärlek. Hon ville alltid vara intill mig, och hon älskade att ligga under täcket där det var varmt och skönt. Hon var alltid med mig, och under alla år jag hade henne så kan jag räkna de dagar jag var ifrån henne på en hand. Hon förtjänade att få allt, och jag gjorde mitt bästa för att ge henne det. Att hon blev så gammal som 14 år, visar på att hon har levt ett väldigt bra liv där jag har tagit hand om henne på bästa sätt. Hon har alltid varit min högsta prioritet.

Men oron för henne har ju alltid funnits där också. Oron för att åren gick, hon blev äldre, och att man en dag skulle behöva säga farväl. För varje år som gick så blev oron och ångesten starkare och starkare. De senaste två åren som har gått, så märkte jag på henne att nu är hon verkligen gammal. Hon blev gråhårig i pälsen, hon blev långsammare och segare, hon fick sämre hörsel och sämre syn. Hon åldrades, och åldrades snabbt, som hundar gör.

Sedan årsskiftet detta året, så märkte jag en snabb nedgång med henne. Det var i mars/april nu som jag verkligen såg på henne, att nu mår hon inte bra. Så i slutet på april så gick jag till en veterinär för en koll. Och veterinären sa att hon hade en hel del hälsoproblem, mest på grund av hög ålder. Tänderna var ett stort problem, och hennes värden var inte så bra. Hon behövde en operation. Men veterinären sa också att på grund av hennes höga ålder så fanns risken att hon kunde drabbas av svåra komplikationer efteråt, och att hon kanske inte ens skulle överleva en operation. Att sövas ner med narkos är alltid en risk, särskilt vid hög ålder med dåliga värden. Hon var ju ändå 14 år. Så jag var tvungen att fatta ett beslut.

Och beslutet blev att det var skonsammare för henne att låta henne somna in istället. Även om det var ofattbart svårt för mig att fatta det beslutet, och tog mig väldigt hårt, så var det det bästa för henne. Man måste alltid sätta djurets bästa framför sitt eget bästa. Alltid.

Så den 4 maj nu, åkte jag in till veterinären med henne. Jag hade en vän med mig som körde mig dit, och som var med som tröst och stöd till mig. Och när Tindra somnade in för gott, var hon i mina armar. Jag pratade med henne och strök henne över pälsen hela tiden. Tills sista andetaget. Och gud så svårt det var, och jag bröt ihop och grät floder. Jag grät så jag skakade i kroppen. Sedan klappade jag henne en sista gång, och så åkte jag hem. Till ett mycket tomt hem, utan henne. 

Jag har valt att få henne kremerad, och få hem hennes aska. Precis som med min förra hund Kiara, jag har hennes aska hemma också. Snart kommer Tindra att befinna sig bredvid henne. Jag skulle aldrig bara kunna kasta bort henne, det finns inte. Utan Tindra ska vara hemma hos mig, i en urna i mitt skåp, bredvid Kiara. Det är den bästa platsen.

Alla som förlorat älskade husdjur, vet hur svårt och smärtsamt det är. Det är något av det svåraste man kan gå igenom. Tack och lov så har jag så många fina människor omkring mig nu i denna svåra tid. Så många som stöttar mig, tröstar mig, och erbjuder sig att hjälpa mig med vad jag än behöver. Människor som bryr sig genuint, och som visar det också. På så många olika sätt. Jag är inte ensam i detta, jag har ett stort stödnät av bra, fina, omtänksamma och kärleksfulla människor runt omkring mig, och jag är så tacksam och glad för det. Vad skulle jag göra utan dem? 

Tiden framåt kommer att bli jobbig, naturligtvis. Men jag kommer ta den tiden det tar att sörja, att återhämta mig, att bearbeta, och att försöka vänja mig vid livet utan Tindra. Vänja mig vid livet som ensam. Det blir tufft i början, men det kommer att bli lättare så småningom. Det kommer också att bli lättare sen att kunna åka iväg till olika ställen när jag vill eftersom jag inte är så låst hemma, som man är när man har hund. Jag kan åka vart jag vill och vara borta hur länge jag vill. Det är ju fördelen, om man ska se nåt positivt med det. Fast jag hade ju naturligtvis hellre kunnat ha kvar henne. Men vi kan ju inte behålla våra husdjur hur länge vi vill, förr eller senare blir det ett farväl. That is the deal we make to have them in our lives.

Men jag kommer nog inte skaffa mig någon ny hund, det har jag bestämt. Det är något jag känner att jag inte har ork till, för jag orkar inte gå igenom detta en gång till. Jag har behövt säga farväl till ett antal hundar nu, Tindra var min fjärde hund. Så jag har gjort detta några gånger innan. Och jag orkar inte göra det igen. Det sliter något oerhört på en varje gång man måste säga farväl till ett älskat husdjur, och det får räcka nu känner jag. Tindra fick bli den sista.

Tindra has now crossed over the Rainbow Bridge into animal heaven. My heart may be broken, but she is now happy and free. And she will forever be my joy, my sunshine, my heart, and my love. And one day, we will meet again. Love you forever, Tindra darling.  

Det var allt jag hade att skriva just nu. Jag behöver mycket vila och återhämtning den närmaste tiden nu, så jag vet inte exakt när jag kommer att orka skriva igen. Jag hoppas ni förstår om det tar lite tid. Jag behöver fokusera på mig själv nu ett tag. Och gärna umgås med familj och nära vänner som kan ge mig stöd och tröst, och lite uppmuntran.

Kommer lägga in lite bilder på Tindra här nedan, ett urval av fina bilder på henne genom åren. Det är mitt sätt att hylla henne. 

Kram på er, och ta hand om er så länge! 

Tindra, första dagen hos mig - 2014

Tindra, vi ute på promenad - 2015

Tindra under täcket - 2017

Tindra ligger på min arm - 2018

Tindra i min säng - 2019

Tindra på min soffa - 2020

Tindra i min säng - 2021

Tindra i min säng - 2023

Tindra på sin favoritkudde - 2025

Tindra ligger i min varma gosetröja - vintern 2026

  I'll See You Again - Westlife